Ett första och andra val

("En dag kvar till 15:e... måste kolla på min sida på studera(.se)~")

-klick-

Så fort jag kommit till den första sidan,
såg ögonen ordet "Antagningsbesked 1 höstterminen 2010".
Nyfikenheten längs den spända ängslan förde fingrarna fram och tillbaka
mot datormusen, som om ett klick kunde innebära en fälla.

Situationen jag satt var nog lite mer udda än de flestas.
Mitt förstahandsval var Japanska I,
medan Praktisk Filosofi I var mitt andrahandsval, samtidigt som jag hoppades på det.
Det oändliga velandet under antagningssökandet i våras ledde till
att jag lyssnade mer på andra än mig själv på grund av min osäkerhet.

--
"Du måste söka japanskan, Victoria.
Det viktigaste är att du måste hitta tillbaka till dig själv och dina intressen!"

"Men jag vill inte bli en tolk, mamma..."
--

... så i slutändan valde jag japanskan som första, för att "mamma brukar veta bäst",
och inte jag själv.
Men på sätt och vis accepterade jag det.
Faktumet var ändå att jag troligen inte ens skulle kunna komma in på den kursen
då japanska är ett populärt språk och eftersom att det bor många i Stockholm.
Kom jag in på mitt förstahandsval, skulle jag se det positivt eftersom att det bekräftade
om att mina poäng kunde ta mig in på eftertraktade kurser.
Om inte, fick jag gå på filosofin, som den var en enklare början på att börja läsa heltid.

Troligen, troligen... troligen, var ordet.

--

--

-svälj-

-klick, klick-

-"Antagen"-

("L-ljuger skärmen för mig...?
Är det verkligen möjligt, det här...?")

Faktumet stod på dataskärmens mitt.
Jag hade kommit in på mitt förstahandsval, på Japanskan.
Och den inre paniken brakade loss inombords. Jag grät.
Det fick inte vara möjligt, jag ville inte riskera att behöva hoppa av...

Vad som skrämde mig som allra mest var tiden.
Till skillnad från filosofin som låg på eftermiddagen tre dagar i veckan,
var japanskan varje vardag från och med 10 till 17.
- Bara en heldag på universitetet tröttade ut mig på grund av alla intryck,
de första tiden i våras låg jag och sov från att jag kommit hem, till middag.
Jag behövde poängen, jag hade inte råd att kanske stressa ut mig själv
och tvingas hoppa av längre fram då jag behövde ha nog med högskolepoäng i fickan
för att säkerligen kunna komma in på Uppsala om ett år.

Viljan att kräkas ut allt inuti min magen.
Tårarna som rann nedför kinden.
Ångesten över att inte veta vad att ta sig till... kaoset var redan här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0