En bit av en själv

Allt mina ögon var fästa på var en enda sak,
sedan de lagt märke till godispåsen som min behandlare bar med sig in i samtalsrummet.

("Vad... är det på gång?
Någonting är på gång... vad har hon i baktanke...?")

"... varför har du en godispåse med dig in till vårt samtal?"

"Åh, det här? Kände mig bara lite godissugen~"

"..."

Att hon gladeligen åt godis med mera, det var jag medveten om.
Dock aldrig under våra samtal.
Efter ett antal utspridda påpekanden från min sida, så kom det:

"Jag hade tänkt att du skulle välja en godisbit idag~"

("V-va... vad...?!")
"..."

"Vill du ha en?"

"... nej~"

Självklart inte. Ut ur det allra blåaste.
Vad tänkte hon, den där människan?
- Och utanför, utöver mitt matschema som pricken över i:et?!

Alla dessa inre tankar resulterade i ett skratt utav förnekelse.
Nej, nej, nej. Jag hade inget problem med detta,
jag hade bara ingen lust...
Ord om att jag inte behövde det, att sådant bara var onödigt...

"D-det är  ju också så jävla typiskt att du endast skulle välja sådant godis
- som jag aldrig ens tyckt om~!!" (sant)

"Jo, men vissa har du allt tyckt om"

Visade hon upp en colaflaska,
råkade det vara den äckliga varianten, inte den glansiga.
Nappen råkade vara en en stor och sursockrad sådan.
Hårt vingummi av alla slags var vidrigt.

Det var nästan ironiskt - att alla dessa skulle vara dem vidrigaste,
sådana som jag aldrig funnit tycke för.
Endast några enstaka brios, som de bara fastnade i tänderna på en.

Efter en stund hade hon dragit godispåsen åt sig igen med uttrycket

"Ja, där ser man hur redo du var för avtrappning då",

och klumpen föll ned i magen på mig.

"De allra flesta som är i avtrappningsfasen brukar alla tacka godhjärtat för en godisbit"

Det var väl många som var forna bulimiker.
Om de även var gamla anorektiker, vart befann jag mig då?
"Ortohörnan", kanske?

("Fan ta dem alla, fan ta det här...")

Som om det inte gjorde ont i hjärtat nog att folk friskskrevs innan jag ens stod på tröskeln.
Att det pressat ned mitt huvud nästintill marken
dagen då patienten som skrevs in efter mig vandrade igenom korridoren som friskriven.
Sådana personer som kom till ätstörningskliniken ett halvår efteråt...

"J-jag tar väl en godisbit då...!"

Jag slet åt mig påsen och tog fram det enda "gammaldags goda" alternativet
- en brio.

"... Du tog den för att den var minst, gjorde inte du?"

"I-inte alls...!!"

- såg på medan min bahandlare lade ned två extra brios vid sidan av-

"Du... tycker att det här är roligt, gör inte du?"

Definitivt. Det gjorde hon definitivt.


Vad mina ögon betraktade var ett "one time of a life"-moment,
samtidigt som det var en tickande bomb.
Jag hade kontroll som det var, räckte det inte på det viset?
Var det så roligt och underhållande att bräcka den itu?

Jag ville inte förlora den.
Ville inte omvandlas till en framtida småätare.
Tröstätare, en sorglig människa och varelse.
Fick jag inte lov att vara human?

Sekunden jag svalde den sista biten,
kontrades två större delar av min kärna.
Viljan till valfri frukost och rädslan över att tappa min identitet.
Vem var jag utan detta, utan kontroll?
Ingen. Ingen. Inte ens en liten skit.

Vad gör en människa,
då den inte ens vet vem den själv är?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0