Ett skal som andas

Någonting är en del av varje dag är velandet, om vad man skall ha på sig.
På sätt och vis blir det som en labyrint, ett enda stort mattetal att lösa,
för hur det än blir, så verkar det aldrig bli 100% bekvämt.

Vissa klädesplagg trivs jag i, men samtidigt finns den där tvångskänslan,
rädslan över att folk skulle börja påpeka att jag "antagligen tycker om det där plagget".
Men det värsta av allting är nog ändå mitt ständiga ifrågasättande ifall plagget verkligen
beskriver den jag är, att det inte skulle ge andra intrycket om att jag var någon annan.
Men vem är då den här människan? Vart finner man svaret på den frågan?

Alla dessa morgnar som jag står där framför hallspegeln och
griper tag om de nedre kanterna på plaggen med mina händer.
I morse kom min mamma till och med ut i hallen och frågade vad jag höll på med...

"Kan jag... verkligen ha den här?"

"Det är väl självklart. Den sitter ju jättebra på dig"

"... men den känns inte som jag"

"Gör den inte? Den passar ju utmärkt på dig"

"..."
-griper hårt om de nedersta kanterna-

"Har du helt tappat taget om vilken stil och vem du är, Victoria?"

"... jag vet inte"

Just den frågan kändes så träffande och dömande på en och samma gång.
Någon hade satt en pil i mig bakifrån.
Det var så självklart, samtidigt så melankoliskt på ett sätt.
Hur tappar en människa bort sig själv?


Förr satt jag och ritade var dag, jag levde med det.
Hade en "obligatorisk" klotterbok med mig varenda dag i skolan.
Hade en dröm om att vilja arbeta med det i framtiden.

Allting som sedan alltmer vandrade parallellt med tanken om att må bra med mat,
för att sedan vika sig av från spåret för att platsen inte räckte till.
Ökade krav om att kunna säga att jag gjort mitt bästa,
dessa långsiktiga mål om att känna mig på samma nivå som alla andra människor.
Ingen tid till fritid, jag hade ändå ingen.
Att sitta hemma och studera, arbeta med mitt projektarbete genom att måla på
tre akrylmålningar tre timmar var dag för att ens hinna med.

Allt för att sedan vakna dagen efter projektarbetets inlämningsdag och känna att någonting var borta.
Det fanns ingen kreativitet kvar, jag kände ingenting.
Någon hade huggit av mig mitt fullständiga kreativa sinne
i likhet med att någon människa en morgon skulle vakna upp utan ett vänstra ben.
Någonting som alltid funnits där, varit en del av en... som sedan skulle vara detsamma som luft.
Såg jag en tavelduk, ville jag kräkas.
Det fanns ingenting kvar längre, bara mat och hälsa att eftersträva.

Så vem var jag i slutändan, då maten inte längre fick vara en del av mitt liv?
Ett skal. Ett skal med en inre tomhet utan kompass.

(bilden är från deviantart.com)




-"Hur går det med japanskan då?"-

"Det... det går väl bra. Jag gör mitt bästa"

-"Jag hörde från mamma att du hade lite ont i magen?"-

"Åh, det... jag skall på gastroskopi på torsdag"

-"Oj, shit... men du får inte ha alltför höga krav på dig, okej?
Ha alltid en egen stund på kvällen då du stänger ned allting och andas ut.
Sedan fick du väl också det där lundatéet då du var här nere i Lund, va?"

"Mm..."

"Drick det då, så kommer det nog gå bra.
Och om det är något svårt med japanskan, så är det bara att ringa mig, okej?"

"Mm"

Någon dag skulle jag nog lyda min äldre brors råd och dricka te.
Men främst skulle fokuseringen ligga på att få sömn.
Det var ingen mysig känsla och känna att mina ansträngda ögon
även tryckte på mitt huvud då jag vaknade på morgonen.

--

Men jag känner inte för det just ikväll,
eftersom att ångesten håller mina fötter på tå just nu.
Jag kan inte koppla av alls, utan bara tänka på fel saker.
Saker som att jag hade ett obligatoriskt kvällsmål bestående av en kexchoklad och en burk cola.

Det var inte just  kexchokladen som väckte alla känslor, utan läsken.
Att en burk kunde se så stor ut.
Att människor ens skulle kunna tänka sig att dricka en sådan på kvällen...
mitt huvud befann sig i ett enda stort kaos.
Allt jag kunde höra var ekandet av orden

"Skelett, skelett, tänder, tänder...",

att det inte var bra för skelettet, att jag fortsatt hade tänder som skulle lagas.
Tanken på den där enskilda känslan av det där "lagret" på tänderna.
En dryck utav ondska, ren ondska.
Ljuden av att öppna burken, att hälla ned i glaset... ljudet utav kolsyran gav mig gåshud
och rysningar längs hela ryggraden som när man skrapade av is på bilen.

Snälla, kunde inte någon ta bort det här från mig?
Kunde inte någon ta bort denna leda från mina axlar?

Kommentarer
Postat av: bulimihelvetet

sv: alltså det är ingen ätstörningsklinik. än i alla fall.



första mötet är med bup så jag får väl se vad de tänker göra med mig sen ;)

2010-09-28 @ 22:38:30
URL: http://bulimihelvetet.devote.se
Postat av: tisa

Jag håller med på det där med kläder. Usch vad jobbigt det kan vara!



Sv: Jag förstår att det måste vara lite tufft med universitetsstudier.

Nä, ingen kurs för mig i höst. Jag hoppas på att få en praktikplats någonstans inom kort.

2010-09-29 @ 21:59:02
URL: http://apeaceofmee.blogg.se/
Postat av: emmie

du skriver så otroligt bra!!!



får jag fråga en,kanske,dum fråga?

fick du nån speciell anorexi-behandling som tog hänsyn till aspergern?



jag tycker du ska ge ut din blogg som bok sen,den är så BRA.du är så begåvad,jag blir faktiskt avundsjuk :)

kram

2010-09-29 @ 22:18:50
Postat av: Victoria

svar till emmie:



Nej, det fick jag inte.

Sedan så började ju behandlingen medan jag ens väntade på att få utredningen som ledde till min diagnos.

De säger att vissa saker och tvång kommer vara kvar i mitt liv längs Aspergern, så vissa saker får väl låta stå antar jag.



Vad roligt att du tycker att jag skriver så bra~! :D

Vad glad jag blev av att läsa det~



Tack för din varma kommentar,

och kramar~<3

2010-09-29 @ 22:52:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0