Ett diffust fält

En del av mig känns som om hon skäller

"Res dig upp nu, människa! Så här jävla svag får man inte vara!",

medan den andra sidans lår består av något såsom flätad bomull.
Vart finns kraften att resa sig upp, då man inte ens känner av sina inre muskler?
Vad att göra då man känner sig så pass vek?

--

Ibland får jag endast sluta mina ögon och försöka blunda för allt det materiella,
för att försöka urskilja det som är viktigast.
Ting som att jag skall ha det första samtalet med min behandlare på två veckor.
Den där ängslan över att inte veta vikten får mina fötter upp på tårna.
Andras ord får mina öron på spets...


[Efter middagen, då jag fyllde morgondagens matlåda]

"Får jag se på matlådan"

"..."
-räckte över för att visa-

"Det där är för lite. Du måste ta mer"

"Så mycket som det är i studierna, skulle du aldrig överleva på endast det där!
Din kropp måste ha mer i sig"
(min äldre syster som var hemma för att rösta)

"..."

... varför var det på sin vakt på det viset?
Hade jag förlorat vikt och att de kunde se det, eller?
Gång på gång sträckte jag ut mina armar framför badrumsspegeln.
Framåt emot glasskivan, nedåt, åt de båda sidorna...
jag kunde inte räkna med mina ögon. Jag kunde inte addera och sätta minustecken.

Längs det faktumet som egentligen inte borde vara konst,
sätter det mig med knäna pressade emot bröstkorgen.
Som om maten, vad jag skulle stoppa in i min mun,
innerst inne skulle vara ett diffust fält där jag inte såg siktet och gränserna.
Det göder känslan utav rädsla, på ett dåligt sätt.

---

---

Under fikat tillsammans med coachen, fanns det knappt ord.
Blicken var ute mitt i intet, känslan strax ovanför likgiltighetens streck.
Det gick inte att möta blick, det gick bara inte.
Och jag kunde känna att det inte var det som skulle främja ett samtal.

Minuter, minuter... av att se på en punkt, kanske ibland se upp för att försäkra
sig om att folk inte skulle lägga märke till det tysta hörnet i rummet.
Orden kom inte ut ur hennes mun heller,
eftersom att hon troligen inte visste vilka som skulle vara de rätta att välja.
Mina ögon sved, det gjorde de alltid då jag var utmattad.
Ju mer jag stirrade ut i luften, desto mer kände jag mig somnande.

("Du måste säga någonting, Victoria... det är fan orättvist mot henne")

Blicken fördes till de något rastlösa fingrarna flätade runt omkring den vida tekoppen.

"... jag skall på gastroskopi"

Flätan kring tekoppen lossade.

"Och vad var gastroskopi för någon operation nu igen?"

"... då de för en slang, med kamera, ned för svalget på en"

"Hur känner du dig inför det då?"

Huvudet skakade på sig. Det fanns inga ord för vad jag kände inför det.
Främst inte orken att uttrycka dem under just det momentet.

--

"... varför är människor alltid två, eller fler...?"

"Du får säga det igen. Jag hörde inte dig"

"... varför är människor alltid två, eller fler?"

"... hur menar du nu?"

Det kom inga fler ord. Plötsligt kände jag hur det plötsligt fick hållas emot.
Som om det skulle komma en offensiv utav tårar rinnande nedför mina ögon.
Efter ett par dryga sekunder, var ögonen redan suddiga.
Varför kunde jag inte hålla dem emot,
varför skulle de komma nu?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0