En skär nyans

"Min mage gör ont..."

"Men du får fortsätta äta."
"Puuh, vad mätt jag är..."

"Jag med"

"... man blir inte mätt på två bitar sushi, Victoria"

"Men jag har ju min mage.
Jag kände mig inte ens hungrig innan vi skulle äta"

"... du måste äta mer"

Hur många gånger jag än skulle vrida mig själv i smärta,
hålla handen för ansiktet för att inte visa mitt uttryck för kvinnan i kassan,
skulle det bara fortsätta med ett "Fortsätt äta" i bestämd ton från min äldre syster.

--

--

Någonting säreget med en människa som är prydd med, eller har lidit av en ätstörning,
är hur skärrad tilliten från de omkring en blir. Präglad med ärr som aldrig verkar tvina.

Det gör ont då det knappt spelar någon roll hur många ord man argumenterar med,
då den där skeptiska hörnan i den motsattes ögon korsar en.
Därför vill jag bara bli av med alla oändliga pinor med magen.
Från att den gör ont i grunden, läggs det på extra lager längs stressen att behöva bevisa.

Just faktumet att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker intyga,
så går det ju aldrig att gräva fram ett facit att visa upp.
Det är det som är det allra smärtsammaste.
Att orden inte innhar någon som helst verkan, knappt gråt,
utan att det i värsta fall skall behöva sluta med att man kräks för att det tar stopp.

"Nu får det fan vara nog!",

var vad jag fick i luren då jag berättade för min mamma att inte alla sushibitar gått ned.
Jag ville kasta luren, innerst inne skrika
"Tror du fan att jag gör det här för skojs skull?!".
Det gick inte. Det gick för guds skull inte...
då skulle jag bara få en extra bit av ångest inuti min mage.



Dagen i sig har väl varit något av en Gott & Blandat-påse.
Det finns de fruktiga smakerna, samtidigt som de vidriga med smaken av laktits...
(inte att jag tycker om den slags godis i sig, men).
Som skrivet innan åt jag sushi tillsammans med en av mina äldre systrar på stan
och annars vandrade jag runt ute på stan solokvist för att handla nedskriva saker.

En flanellskjorta att sitta och plugga hemma i, två böcker på rea, och torkade mullbär...
och sedan ett fullkomligt impulsivt inköp då de ändå hade 20 procents rabatt i Västermalmsgallerian
- macarons~!

Jag hade aldrig ätit någonting sådant, inte heller sett dem i en affär heller...
men de hade ju en så underbar färg att jag vill ha dem.
Så jag köpte med mig två stycken hem för att ha dem liggandes där då dem väl skulle vara i behov.
Det kändes på sätt och vis bara självklart, eftersom jag att måste lära mig själv vara spontan.
Att unna(någonting som inte "tillför") inte behöver vara detsamma som ett tröstätande.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0