pigment

Vad är ensamhet egentligen?
Att inte ha några vänner?
Att inte materiellt ha någon att prata med, lita på?
Känslan av att ingen förstår en?
Eller känslan bestående av ett gapande hål av tomhet utan ände inombords?


Var hon tvungen att välja min fullkomliga akilleshäl?
Det av alla mina överstimulerade sinnen som låg som allra värst till?
Det här skulle inte gå... inte alls... inte då jag inte kunde stänga ute ett enda ljud i salen.
De gnisslande stolarna... hostandet, stolarna som slog emot borden...
knapprandet på alla dessa tangentbord... hand i hand med att jag var på snäppet att fall i sömn.


Tanken på att det inte var något jag kunde kompensera med att ha läst en text,
inte förhindra alla slags misstag slet i själen på mig.
Jag ville ju vara bra, jag ville vara bland de allra bästa. Jag ville glänsa.
Varför var det så nödvändigt att få mig till bristningspunkten att gråta inombords?

En gång sade hon var och varenda ord.
Inte en gång till. Endast då hon uttalade de rätta svaren efter att alla skrivit.
Rätt, rätt, fel... fel... jag ville skrika ut alla dessa näst explosiva känslor inom mig själv,
samtidigt som min överstimulerande stress fick mig på gränsen till att somna ihop.


Fastän jag såg andra i gruppen stå tillsammans på håll,
kunde jag inte gå dit, fastän hur mycket jag än sagt till mig själv att göra det.
Allting var kaos, allting var helvete, jag var tvungen att fly.
Men vart jag än gick kändes det inte som om jag verkligen fick luft.
Allt kändes öde, allt kändes tomt.
På ett vis fick min lilla hunger den fullkomligt tomma känslan som bekräftad.

Varför skulle jag alltid känna mig så kyligt tom inombords?
Varför kunde jag aldrig känna en sådan så kallad värme?
Varför... hade jag alltid vanan att falla ned i "svarta" hål?

Det finns, det fanns ingen Gud.

 

Jag sade knappt ett ord som respons till mamma då jag väl kom hem.

Orkade inte läsa i studielitteraturen, att sitta vid datorn gav mig ångest.

Hur många gånger jag än fallit ned i sådana "svarta gropar",

tycks jag aldrig vänja mig med dem.

Viljan att bara kasta runt och slå sönder alla möjliga ting,

lockelsen att riva, åter slå min vänsterarm tills den är täckt av blåa nyanser igen

(vilket den inte kunde eftersom att den efter de längsta "slagperioderna"

på något vis blivit immun mot färgskepnaderna).

 

Allting är kaos. Man vill bara skrika.