Att vilja, att inte kunna orka

"Vad ska du ha till soppan?"

"Två knäckemackor med pålägg(avokado, keso, med mera)"

"Nej, inte bara knäckemackor. Du måste ha något mjukt bröd också till"

"Men jag råkar faktiskt inte tycka om det där mjuka(och kritvita) brödet som är framme..."

Min mage befann sig i dispyt mot allting som gick den emot.
På sätt och vis var det som om ju mer press den fick höra,
desto mer press utvecklades inombords.
Pappas ord om att

"Är det inte dags att sleva i dig det där nu",

fick mig att impulsivt ryta emot honom.
Jag gjorde ju så gott som jag kunde, och ändå fortsatte det bara.
Efter att han gått ifrån bordet för att dona med annat,
satt jag och min syster, som gott och väl var som en hök, kvar.

("Ooh, skit...")

"Du måste äta upp det där nu"

"Min mage. Orkar det inte"

"Men det måste du. Man kan fan inte överleva på lite soppa och ett knäckebröd"

"-Jag har faktiskt ätit halva den mjuka också!
Magen orkar inte mer...!"

Ord och ord, som sedan växte till dispyteri.
Efter mitt första stressrelaterade "ryt" lämnade hon bordet med sina
resterande smörgåsar och satte sig framför TV:n i vardagsrummet.
Det var som ett test, definitivt. Vad skulle den kvarsittande i köket ta sig till?

("Jävla skit...")

Lite, bara lite soppa till...
men för var sked med spenatsoppa, var det som att i dess plats svälja trubbiga häftstift.
Kanske fyra, fem till, så gick det bara inte mer.
Det åkte ned i diskbänken, medan jag efteråt hasade
mig uppför trappan med handen om magen.
Alltid att jag själv skulle vara det svarta fåret. Alltid...

--

--

-"Vad är det?"-

"Jag... min mage orkade inte"

-"Vad menar du egentligen? Menar du under hela dagen, eller?"-

"N-nej, middagen... det tog bara emot så mycket att det inte gick...
jag vet inte vad jag skall göra...
skall jag ta några extra nötter till kvällsmålet för att kompensera det lite, eller..."

-"Jag vet inte. Men ta bara inte alltför många nötter
så att det också påverkar din mage negativt"-

Sekunden efter att jag lagt ifrån mig telefonen för att gå till toaletten bredvid mitt rum,
hörde jag min systers röst ekandes nedifrån köket.
Alla mina rörelser stannade till,
ty det fanns en ängslan över att hon kanske skulle prata om mig...

-"Det är så varje gång jag är hemma.
Vareviga gång skall jag behöva säga till henne om maten
och att hennes kropp behöver få i sig näring.
Vad då, tio skedar av spenatsoppa och ett knäckebröd med pålägg?
- Det räcker inte!
Jag vill inte behöva komma hem till just det, så blir det en dålig stämning förstås!
Det handlar ju bara om att man bryr sig om henne!"-

--

Det blir... som ett enda stort ironiskt dilemma.
Vad en första sida av mig uttrycker och gör är att rycka på axlarna längs uttrycket
"Det är väl på det viset som det är".
Den andra sidan... vet jag ärligt talat inte.
Det finns för många ord, alltför många kontraster.

Gör magen ont, gör humöret det med i dessa fall
som folk pressar på mig att allting skall ätas upp.
Är jag absorberad av stress,
blir min reaktion på en negativt laddad överraskning eller åsikt
vrede utav en impulserande panik.

Min kropp i sig verkar bara kunna nå halva vägen till den ribban som tankarna sätter.
Just då jag kände en inre frid i att mamma kommit hem från jobbet vid tio på kvällen,
sade hon med den där blicken att jag aldrig åt upp mina matlådor dessa dagar.

"Men jag hade ju gjort det idag...!!",

ville jag säga så att det gjorde ont.
Samtidigt fanns inte orken till någonting sådant.
Jag ville bara ligga på min säng, med täcket över
och blicken riktad in mot den harmoniskt gröna tapeten.


Kommentarer
Postat av: Martina

Åh söta du, jag hoppas verkligen att du får bukt med dina magproblem! Gastroskopi är ingen höjdare, har gjort flera ggr, men det är är väldigt skönt när det är över och de är alltid väldigt snälla och lugna de som undersöker! Jag håller tummarna för att de kan finna en orsak till problemen och att du får bra hjälp! Tråkigt att din familj reagerar så som de gör. Känner du att olika typer av mat påverkar magen olika mycket? Isåfall, prata med familjen om det, så att ni kan undvika sådana maträtter som gör det värre för dig så att det iaf blir lite bättre, för det är ju väldigt viktigt att du får i dig nog med energi, både för kropp och själ! Kram!

2010-09-25 @ 11:23:14
Postat av: Victoria

svar till Martina:



Tack för din fina kommentar.

Då det kommer till maträtter så är de faktiskt väldigt noggranna, det är nog rättare jag som är boven i dramat lite då jag har en svag punkt för passionsfrukt och torkade bär och nötter, haha.

Men jag får hoppas att gastroskopin hjälper något , vill i alla fall helst inte vara vaken medan de för den en slang nedför halsen på mig... kände du att det hjälpte dig någonting?



Kramar från mig till dig~

2010-09-25 @ 19:57:21
Postat av: Martina

Ett tips jag kan ge dig är att vara försiktig med fibrer. I dagens samhälle pågår det ju någon slags fiber-hets. Våra magar är inte gjorda för så mycket fibrer, utan det orsakar mest en massa kramper och smärta, gaser, förstoppning etc. En gastro-läkare jag gick hos förut berättade att den vanligaste diagnosen folk som sökte hjälp för funktionella magporoblem fick var fiberfylla....dvs. ätit mer fibrer än vad deras magar klarat av, i tron om att vara "nyttiga". Tänk dig några årtionden tillbaka i tiden, vem satt och åt fullkornspasta och bulgur då? Nej, då var det vanlig spagetti, limpa och riktigt smör. Och inte mådde folk dåligt av det! (och inte heller blev de tjocka) Magproblemen har eskalerat kraftigt de senaste åren, troligen till stor del på grund av att vi äter mat som vi inte egentligen kan smälta. Fibrer är jättebra och nödvändigt, MEN - i lagom mängd. Fullkornsprodukter och olösliga fibrer retar ofta mage och tarmar väldigt mycket. Ett tips bara!:) Jag har en tarmsjukdom i grunden som ställer till det mycket och inte finns bot för, men att proppa i mig fibrer är rena döden...och det gäller inte bara om man ahr en tarmsjukdom, utan alla människor! Lycka till med udnersökningen nu, och jag hoppas att de kan hitta en lösning och att du kanske kan få komma till en specialist på mage och tarm som kan hjälpa dej vidare sedan! Kram!

2010-09-26 @ 09:18:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0