pigment

Steg för steg känns det som.
Att en inte kan se någonting närmare om inte den tar ett kliv framåt.
Det är en känsla som jag innerst inne inte tycker om,
för då medföljer ju givetvis också alla dessa negativt laddade förutfattade meningar.
Som om man vore Gud, visste svaret på allting.


Frågan skulle vara hur mycket min mage skulle klara sig idag...
den enskilda tanken fick mig att ställa mobilen på fem minuter.
Tre minuter. Ytterligare fem minuter i hopp om att jag skulle ha en impulsiv, god dröm.

Jag skulle äta.
Jag fick inte gå ned i vikt inför morgondagen,
för då skulle det troligen medföra sina mindre konsekvenser.


Just det. Kladdkaka, choklad... en sådan där skräckblandad förtjusning.
Förr hade stamcaféets kladdkaka varit min allra största favorit,
och samtidigt hade jag inte ätit den på över två hela år.
Och hittills hade jag alltid valt paj varenda gång som övning
eftersom att de alla innehöll antingen frukt eller bär.
Det var något av en otrygg mark att korsa för min del.

Än var jag låst fast i tankesättet

"Minst tre frukter per dag",

som om jag annars skulle få näringsbrist.



Det var nog ganska självklart att jag fortsatt hade dilemma med ordet "fika".
Ingen vettigt frisk människa skulle behöva "placera" om sin mål
med ordet klingande i sitt bakhuvud.
Bara om den var på diet, eller i dispyt med ordet "socker".

Om inte jag hört de orden,
hade jag lutat mig åt rabarberpajen i det innerst velande kaoset.
Längs att tankarna om att jag övat på Pocky under fredagen
och chokladglass under lördagskvällen brusade upp sig.
Det behövde bara vara den här gången, det behövde inte vara fler.
Bara för att få bukt på det hela.

Det skulle vara för min egen skull.