En ram att fylla i

Igår då jag hade samtal hos min behandlare och även vikttagning,
hade min ängslan och oro varit och funnits i onödan.
Jag hade inte rasat mer i vikt, utan lyckats hålla mig kvar på densamma som veckan innan...
och det är så skönt att veta.

Sekunden jag fick höra det själv, fördes fingrarna för ögonen,
som om jag inte kunde tro det själv.
Att jag för nu inte behövde låsas fast vid vågen ännu en gång
och inte ha samma mellanmål var och varenda dag.

("Tack gode gud...")

Innan hon väl sagt orden och frågade hur det gått med måltiderna under veckan,
kändes det som om mina fötter stod på tårna fastän jag egentligen satt ned på en stol.
Troligen som att de var beredda att ta till sig språng nästa kommande sekund.
Orden strömmade ut som om de skulle kunna försvara mig emot allt kommande hinder,
ty min övertygan om att ha gått ned ännu mer i vikt var så pass stark.

Personens ord fick mig att inombords vilja gråta över en lättnad.
Jag litade inte, jag litade inte på mig själv och min kontroll.
Det var behagligt, bekvämt att äta mindre och ändå så var det så fruktansvärt fel.
Det var inte tillåtet att lyssna på mina, enligt behandlarna, skruvade mättnadskänslor
för då skulle glaset falla ännu en gång igen.
Vem sade att "dömmande" med ens ögon skulle vara så simpelt
då kroppen samtidigt skulle ha en annan mening om saken.

"Och hur är det nu igen, hade du fritt kvällsmål också, eller?"

"N-nej... jag har fortfarande den mörka chokladen... som jag trivs med..."

"Men vi släpper det då också. Så kan du välja fritt där med"

"..."
("... vad?")

Allting verkade vara ut och in, bak och fram.
Istället för vad jag förväntat mig, blev det den raka motsatsen med plusset över kanten.
Hade jag... gjort bra ifrån mig? Hade jag verkligen det...?

Mellanmålen var fria, längs tanken att de alltid skulle vara i ungefär samma
energimängd som de originella på matschemat.
Ansvar staplat på ännu ett lager utav ansvar.

Efter samtalets slut, viftade hon in mig till personalrummet med ett leende på läpparna.
Fingret pekades mot det vänstra hållet och
en del av mig insåg redan då vad det var som det handlade om.
Att jag hade gjort gott ifrån mig, att jag förtjänade att ta ett valfritt paket ifrån
"belöningslådan" som var menad åt patienter som kämpade och gav.
Så det var detta som det innebar, att vara så fokuserad på att göra framgångar
att den endaste tanken på belöning inte ens flöt uppe vid medvetandet.

"Du, Y, gissa vad Victoria läser. Japanska!"

"Va, nämen det är ju skithäftigt!"

"Och hon guidade dessutom runt ett par japaner i Stockholm nu i lördags
- på japanska!"

Stämningen bland behandlarna som annars satt framför sina datorskärmar
lös upp och de såg på mig med en blick jag inte var van med.

"Okej, hur säger man "Jag heter Victoria"?"

"Watashi no namae wa Victoria desu..."

"Hur står det till!"
--
"Välkommen till stadshuset!"

"...gh... jag vet att stad heter "machi"..."

"-Det är okej, haha!"
"Var inte japanska ett av de svåraste språken man kunde läsa, eller?"

"En från min grupp sade att det var världens svåraste språk"

"Jaha, men det klarar du om någon person, Victoria~!"

--

Jag gick därifrån med ett litet paket i väskan.
Jag hade lyckats hålla mig kvar på vikten under en vecka
och dessutom fått ett fritt kvällsmål(vilket gjorde mitt matschema i lika med noll).
Människorna hejade på och visade sitt stöttande.

På ett vis kändes det främmande, samtidigt skrämmande.
För jag var inte van med detta, allting var så pass nytt för min del.

Vad som fanns inuti det inslagna paketet var en liten fotoram i en silverfärg.
Förhoppningsvis skulle jag ha någonting nytt och nyttigt att fylla den med.

Kommentarer
Postat av: Sofie

Åh! Gratulerar! Ett stort steg ändå: SAMTLIGA mål fria! Men du klarar det. Såklart! Visa världen att du är stark och fixar detta utan problem! Du är så grym, verkligen en förebild.

2010-09-08 @ 23:48:44
Postat av: Martina

Du klarar det tjejen! Tänk på alla drömmar, allt du vill göra i livet!

2010-09-09 @ 07:52:56
Postat av: Cecilia

Åh mitt hjärta började banka hårdare av glädje när jag läste det senaste inlägget. Jag läser din blogg ibland, dina ord och ditt sätt att skriva och beskriva din verklighet har fått mig att ständigt återvända hit. Jag vill bara säga att även om det varje dag finns jobbigheter att kämpa med så tror jag att du valt rätt väg med japanskan och att försöka fixa det med maten. Grattis till de fria måltiderna, bra kämpat!

Och du: det är okej att bli hejad på!

Tips på vad du kan fylla i ramen är kanske ordspråket; "För att vinna måste man våga" Det kan du läsa varje morgon du är påväg ut mot en ny dag av utmaningar!

2010-09-09 @ 20:01:13
Postat av: Victoria

svar till Sofie:

Tack så mycket för din värmande kommentar,

gjorde mig jätteglad~<3



kramar

2010-09-10 @ 22:05:48
Postat av: Victoria

svar till Martina:

Tack så mycket för ditt fina pepp~

2010-09-10 @ 22:06:34
Postat av: Victoria

svar till Cecilia:



Åh, vad glad jag blev av att läsa din kommentar! :D

Sådana här fina ord får mig att vilja kämpa ännu mer~!



Kramar från mig till dig~<3

2010-09-10 @ 22:08:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0