Utmattande vilja

Varför jag endast skrev ett fullkomligt annorlunda inlägg igår
var på grund av att jag inte kunde tänka detaljerat eller koncentrerat i överhuvudtaget.
Kunde inte resonera på något sätt, så att jag lät annat än mina minnen från dagen styra.

Så det är detta som man kallar som mental och sensibel utmattning...
att känna hur ens eget kroppsliga batteri nått botten, samtidigt som det inte är laddningsbart.
Jag visste, jag visste för guds skull att inte heltid var detsamma som att studera halvt
- men redan innan veckan vandrat till slutet, är jag tömd på energi.

Fast det hänger nog samtidigt ihop med faktumet om att tappar jag något kilo innan tisdag
nästa vecka, förlorar jag även friheten till fria melanmål och måltider utan våg.
Och. Det. Vill. Jag. Inte.
Bara den enskilda tanken på att ha samma mellanmål dag efter dag,
lägger ännu ett piano över mina axlar...!

Jag får lägga den resterande energin på att försöka hitta en lösning med maten...
för i byggnaden i Kräftriket finns det ingen micro, och att sitta och äta i det Södra husets
(det största huset av dem alla på Stockholms campus) korridorer kommer
längs tiden att bräcka både mig, mitt hunger och mitt förhållande till mat dessa dagar.

Det finns nog troligen de människor som vill allting hellre
än att sitta och äta inför strömmande människor som sveper förbi.
Den inbillade känslan av att det skall döma en medan den äter...
samtidigt som rösterna, stegen, allting kombinerat skär in i ens öron och huvud.
Mina sinnen skriker av sådant, så att energin mitt i allting försvunnit i luften
för att sedan lämna mig gäspandes på gränsen till fall.

Jag vill klara av det här. Det vill jag.
Och samtidigt bränner minnena över hur jag utav ren mental utmattning
låg och sov från och med innanför dörren, till middagen de första veckorna i våras.
Jag ser på silhuetten mage och höftben emellan och ser finare konturer.
Då vet jag att jag antingen vandrar eller springer igenom stressen,
för då är det tydligt att hungern sinat och låtit det tas över maten.
Igår högg det till i magen medan jag pratade med mamma i köket så att jag grät.


(bilden är från deviantart.com)

Ett öga blundar, det andra står vitt öppet på vakt.
En sida vill så mycket, vara lika aktiv och normal som alla runtomkring sig,
den andra står med knäna nere på grunden.
Så det är alltså så här man skall känna sig på kanten?

---
"Blir du stressad och låter allting gå över maten,
så kan du inte fortsätta gå i skolan!"
---

Min behandlares ord är detsamma som faktum.
Och samtidigt vill jag förneka och se så långt upp som jag kan.


-----

Annat än det har dagen varit som normalt antar jag.
Var på ett grupptillfälle hos Aspergercenter, i vilket jag höll på att somna hela tiden
att en av gruppledarna reagerade och var orolig över ifall jag ens skulle orka skolan.
Men hon fick få ett svar om att jag endast var trött.
Hellre hoppa av den där gruppen än universitetet, samtidigt som även den var viktig.
De kallade gruppen för "Strategi"-grupp, så den skulle väl på något vis hjälpa mig ändå?

Annars som annorlunda, så bestämde jag mig för att stanna till då en
av alla de vardagliga Amnesty-människorna stod utanför universitetets tunnelbana...

"Ursäkta, kan jag bara få prata med dig lite? Det tar bara, bara två minuter..."

"Okej"

"Uh... Är du seriös??",

blev den första reaktionen från killen som såg ut att vara något år äldre än mig själv.

"... ja"

"Jaha, ja...! Är bara så van med att folk bara går förbi, haha...!"

--

"Så, vill du bli medlem, eller?
Bara 20 kronor i månaden räcker, bara en Gott & Blandat-påse i månaden!"

Hans reaktion blev ännu mer då jag tackade ja,
allra mest då jag skrivit på 50 kronor i månaden...
vilket jag efter en stunds fundering efteråt kom på att det var lika med 600 kronor om året...
... men det kanske var lika bra ändå.
Vissa människor skulle behöva dem där pengarna,
och sedan var killens reaktioner och uttryck ovärderliga~




Kommentarer
Postat av: Malin;

förhoppningsvis kommer det inte bli lika utmattande att gå i skolan om ett litet tag; då du kommit in i 'rutinerna', lärt dig, lärt känna skolan osv. det är så mycket nytt just nu & det om något tar ju en hel del energi. dock känner jag igen det, mycket väl; efter enbart fem schemalagda skoldagar känner jag mig lite 'hur sjutton ska jag överleva resten av året?!' men det ska gå, på ett eller annat sätt.



ge dig tusan på att fixa det här nu. du har styrkan som krävs, det gäller bara att leta reda på den! ta hand om dig själv, försök att inte springa för fort, glöm inte bort att andas och kom ihåg att det existerar helger. kram på dig! <3

2010-09-02 @ 20:40:20
URL: http://hallonte.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0