pigment

Den här dagen hade jag i förväg ängslat och stönat inför.
Att sitta stilla i en förläsning i tre timmar, samtidigt som jag skulle ha en lektion 10-11
och därmed vara på universitet från tio till sex på kvällen.
Helvete, helvete, helvete,
en sådan lång dag hade jag ju inte ens haft i våras!

Vad som jag fruktade främst för, stod inte mina fötter jämnt över.
Det första faktumet av att jag skulle vara på universitet,
och därmed vandrande längs strömmarna av människor,
krockade frontalt med tanken på att sitta still i över sju timmar...
min rygg skulle inte kunna klara av mer belastning i form av mellanmål
då mina två väskor redan bar på fyra böcker, block, mapp, matlåda...


... vad var det för något sätt att vara beroende av hemgjorda mellanmål?
Vad var normalt med att bära på ett beroende,
byggt på tvånget att veta vad som stoppats i vad?

Och samtidigt kändes näst intill allting på hyllorna så fullkomligt oresonligt.
Jag fick inte bara äta nötter, godis var jämlike med tabubelagt,
en kritvit baguette med ost och skinka, vad tänkte de egentligen...?
Kunde ingenting kännas rätt utan tanken på att det skulle vara fullkorn?
Var det inte tillåtet att lägga märke till en sesamkaka utan
att vända den om för att se innehålls- och energiförteckningen?

Mitt i allting bland hyllorna och tankarna om att variera sig,
fördes blicken upp till den översta hyllan.


vad var det?
Det verkade inte vara en fullkomligt garanterad sötkaka,
samtidigt som det på samma gång verkade ha någon slags nöt i.


Som vanligt, energimängden på baksidan.
För att vara ärlig, hade jag förut vandrat förbi och lagt märke till de alla sorterna,
med en undran över vad de skulle kunna smaka som.
Flapjacks var energibomber, inte heller hade jag provat på dem.
Hur skulle jag kunna bedöma dem som en utmaning eller inte,
så att jag kunde bli av med en av veckans tre utmaningar...?


I slutändan föll jag svagt.
Jag var tvungen att ha en utmaning den här dagen,
och det fick bli min gamla tillflyktsutmaning - en Sandwich-glass.
Till skillnad från andra glassar innehöll den "bara" 180 ,
som jag vetat sedan en lång, lång tid sedan.

Det kändes fegt.
Fegt, samtidigt som den kontinuerande tankarna över att efter dess
sitta ned i en föreläsningssal i tre timmar brände sig fast i huvudet på mig.

Men jag fick ta det längs mina egna steg.
Ingen var väl perfekt, alla väl sina egna akilleshälar att dölja bakom den andra.
Min råkade bara vara osynlig för de andra kursarna ännu.
Frågade de ifall det var min frukost alla de gånger jag åt innan lektionerna
som började klockan nio på morgonen,
löd mina ord att jag bara ville hålla blodsockret uppe,
inte att jag hade ett matschema att följa med livet.
Skulle någon ifrågasätta glassen då det var september,
skulle jag troligen bara vara sugen på någonting sött.

Fastän jag egentligen inte är, aldrig varit en god lögnare,
var de såkallade vita lögnerna en del av mitt liv nu.
Samtidigt kunde man väl ändå inte kalla det för lögner,
då de inte frågade mig direkt på ämnet.

Fastän jag kan ha svårt med att omfamna sociala situationer med mina öppna armar
på grund av krav, nervositet och bristen på ord,
får jag omfamna det jag klarar av... det som erbjuds mig.

Kanske är det en god sak att jag ändå valde att gå på den japanska kursen.
Folket är inte en norm, de är inte stela,
utan det är de som får för sig att leka någonting som fotleken innan lektionen stängt sina dörrar.
Det är tillåtet att skratta med en människa, fastän du än inte lärt dig dess namn.


En del av mig är på snäppet till att falla omkull utav sömn efter den gångna dagen.
En del av mig sprudlar av lycka sedan en av japanskorna skickat det första mailet.

En tredje del vill ställa sig upp längs rastlösheten av att ha suttit ned "alltför länge".