pigment

mumlade mammas röst något skeptiskt.
Självklart svindlades jag något av att inse så pass höga de stående stafflierna var,
men jag ville ha ett och nu stod vi igår till slut på Kreatima och valde ut ett.

"Jag känner... att jag vill ha ett stående, för då kan jag använda kroppen mer.
Jag kan "lägga ned mer känslor" på det...
jag vill kunna rinna och kladda allt jag vill"

Normalt använde jag aldrig något kladdande material alls,
kontrollbehovet fanns alltid där med mig.
Det kunde vara nedstressande,
samtidigt som det kunde bli så frustrerande och trängande. Låst.

"Eftersom att jag inte verkar ha fått tag i något sommarjobb,
så kan det kanske vara skönt för mig att måla, att göra stora projekt att fullfölja"

Mitt vaga leende var mer för mammas skull än min egen.
Egentligen fanns knappt orken där för att göra det enkelt.
Jag mådde uselt, jag mådde fullkomligt skit...
min ängslan över hur sommaren skulle bli steg mig långt över huvudet.
Måste, måste stimulera mig.

Det fick inte bli som en av sommarna under början av gymnasiet,
då jag för det mesta vandrade runt hemma.
Folk reste bort, alla sommarjobbade.
Jag befann mig i ett rum utav endast tid.
Runt sju, halv åtta vaknade jag, tvprogrammen kunde jag utantill på minuten,
bristen på stimulation drev mig på god väg till vansinne.
Var natt en period tog det fyra, sex timmar att bara somna på kvällen...
under natten sov jag två till tre timmar.


grät jag utav desperation till mamma.
Jag stod inte längre ut med att under de sömnlösa nätterna få hemska visioner
framför mina ögon där jag tog kökskniven och stack ned i sängen.
Hatade mina ögon mig så otroligt mycket?
Efter det vågade jag inte sova längre,
för då skulle jag inte veta vad jag gjorde i sömnen.
Skulle någon låsa min dörr utifrån skulle jag känna mig trygg,
för då skulle jag inte kunna göra något.


Att bära staffliets kartong ned till tunnelbanan var tungt,
men det bar på en speciell känsla att se på paketet lika mycket som folket omkring mig.
Det var mitt, och bara mitt.
Och ingen annan kunde ta det ifrån mig heller.

... ändå så började tårarna rinna nedför mitt högra öga
så fort som vi satt oss ned på roslagsbanan.
Att allting kunde vara så tröttsamt och energikrävande.
Så fort som folk steg på tågvagnen, lutade jag mitt huvud mot kartongen.
Då kunde ingen förbipasserande människa se mina ögon,
bara mamma efter ett tag som lade sina händer på mitt knä.

Jag skakade smått på mitt huvud.
Det var ingenting, det var ingenting... som jag ville att min mamma skulle veta.
Jag hade sänkt hennes huvud nog genom att vara nere
då vi möttes vid centralen efter ätstörningskliniken.
Avskydde av hela mitt hjärta då hon vid vissa tillfällen kunde säga


Det fick mig bara att känna i hennes väg,
då jag så längtat efter att umgås tillsammans.
Jag saknade hennes sällskap så mycket att det gjorde ont,
jag ville bara göra henne glad på något sätt.
Något sätt som jag inte visste vilket då jag för det mesta bar på en smärtsam,
svart klump inombords.