En dikt

Ensamhet

Allting är svart, allting är på ytan genomskinligt.
Ingen håller en ögonbindel för dina ögon,
för att dölja detta svarta hav av rum.
Luften är sin enda, den är kall.
Ingen mänsklig värme håller den varm, den fryser.
Inte ens trädens grenar sticker till en,
för de kan inte må sig att nå dig.
Den kalla luften är så pass kall, rummet är så stort.
Ingen håller dig, ingen värmer dig.
Du känner hur bitar alltmer börjar bryta itu,
i dess plats att falla samman.

Vad gör en för att förtjäna detta?
Vem är så ond?
Vem är så hatad?



Eller, dikt vet jag inte ifall det var - själv är kan jag inte ens göra tramsiga rim bra.
På tunnelbanan idag kände jag bara hur allting bara höll på att kollapsa inombords
och slet fram mitt slitna, randiga pappersark ur min väska och skrev.

Ibland... måste man bara få det ur sig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0