pigment

Igår, måndag, var det en vanlig dag på universitetet.
Vad som skilde sig från det normala var att vi hade en musikterapeut som föreläsare.
Han var inte av den allra yngsta kategorin, så mycket han höll på med kassettbandspelaren
medan vi andra väntade tystsamt.


Mitt i allt hade han satt på någon stillsam, något öde musik.


enbart ljudet av den där flöjten mig en obehaglig känsla längs ryggraden.
Från en aning av obehag till en innerst ångest av panik.


"Så jag vill att ni skall stå stadigt på era fötter, ni skall kunna känna hur rotade de är.
Tänk er ett träd, ute på slätten bland en skog"

Åter och åter talade han om hur man skulle se ur nedrotat trädets rötter var
och vilket vackert väder, omgivning det omgavs av.
Men mitt träd... det var inte vackert. Det var inte sprakande grönt.

Det var kallt, kyligt och vinden blåste hårt.
Träden var mörkgröna, fuktigt blöta, kalla och höga.
Mitt emellan dem var mitt träd, ett dött sådant.
Flera av grenarna var av och brustna, löven fanns inte och
barken var fullkomligt täckt av en askafärgad vitmossa.
Vinden slog, en storm tog plats.
Hur mycket jag än försökte se och intala att trädet stod stabilt,
flög det nästan med den råa vindstyrkan.
Det enda som höll en fast kontakt med marken var rötternas minsta, smalaste toppar,
likt ifall det skulle ha varit mina egna pek- och lillfingrar.
De höll så att det gjorde ont, samtidigt som styrkan av stormen ständigt ökade...


Efter föreläsarens uttalade ord, var jag inte fokuserad något mer.
Mina ögon satt bara och såg antingen ned i intet eller blundande emot min pressande handflata.
Det var skrämmande hur otroligt identiferande trädet var med mig själv.
Grå inombords, köldskadad inuti i själen att det gör ont
och traumatiskt livrädd för att släppa taget och bli lämnad.
En bit efter en annan som faller itu.