pigment

Idag var jag åter en dag på universitetet,
trött efter att ha gått på fullvarv med skrivuppgiften som skulle lämnas in innan tio.
Jag var orkeslös i allmänhet, ville bara ligga kvar i min säng med täcket ovanför huvudet.
Men väckarklockan ringde ändå.
Drömmarna tar alltid slut på morgonen då man måste stiga upp.

Den enskilda tanken att dra ett spel om att föreställa sig vara sjuk fanns inte.
Mina krav skulle aldrig ens tillåta det, utan bara blotta mig som en svag människa.
Någon som inte räckte till.
Jag ville inte vara den varelsen.

Allting bara ekade på en sådan hög volym inuti mitt huvud.
Inte endast vad som kretsade omkring mig, utan också det inuti.
Det ekar så att det gör ont.
Jag lider, jag led.


Att sitta på universitetet och lyssna på föreläsningarna har sina olika sidor av sig,
speciellt då man går en sådan kurs som jag.
Idag började vi med delkursen med inriktning om övergrepp och det...
bär en speciell känsla att se utsatta barns teckningar.
De ritar det "smutsiga", vad som inte står rätt till... om och om igen...
och ändå lägger ingen märke till sådant på allvar.
Barn, de hittar på och blandar med så mycket fantasi... det är nog inget...
vilket på ett vis gör ont att se.

Vissa av dessa ser ut som om de kommit ut ur mitt eget huvud, bortsett från övergrepp.


precis som jag själv kunnat påstå att


Att allting i form av skuld skall läggas på ens egna axlar.
Man duger inte, man duger inte alls.
Allting är svart, det syns inte något ljus.


Då föreläsaren nådde den punkt där hon förklarade hur vissa som fullkomligt förträngt
sedan återinsett det i vuxna år på grund av påminnelser i relaterade former,
stannade jag till.

Var det detta som gjort allting förr, som på en sekund brytit mig isär vid ett tillfälle?
Jag hade mått dåligt ända sedan tolvårsåldern,
men det var under början av gymnasiet som allting bara kollapsade för mig.
En enda person, en enda person som genom ord slagit sönder mig i bitar.
En kurator av alla människor.


Jag hade varit där för att prata med henne om hur jag kunde hjälpa en bekant,
innan hon börjat pressa saker ut ur mig som om jag vore en tandkrämstub.
Och den där känslan av att hon öppnat upp min inre Pandoras ask,
att all dold inre misär som rent ut sagt flög ut ur mig,
som jag på ett sätt inte vetat ha funnits genom förträngan...
den var så mäktig.
Vad i allsin dagar var detta, hur kunde detta mitt i allt ha kunnat ses förbi?

Alla mina långt inne inlåsta känslor om att jag endast gjorde fel.
Min pappas vredesutbrott över saker som att jag haft en
alltför hög värme på mitt rum medan vinden börjat mögla.
Han kom ned då jag var färdig för skolan, med en termometer i handen,


och mer och mer.
Vad jag än sade, så slutade han inte, han lyssnade inte.
Till slut var min syster tvungen att bryta sig emellan oss
och jag sprang till bussen medan jag grät bland alla förbipasserande människor.
Jag gjorde inget rätt, jag gjorde INGENTING rätt.
Det var de mot mig, inte de för mig.
Kunde jag inte bara sluta leva?


Att mitt i allt plöstligt vara medveten om detta igen den dagen hos kuratorn,
var allting endast korpsvart för mina ögon.
Jag kunde se piller framför mig, rep, knivar...
att bara gå omkring kändes så förbarmat svårt att jag var nära intill att lägga mig
ned på golvet i korridoren och hoppas på att dra ett sista andetag.
Kunde jag inte bara sluta andas?


Då jag kom hem efter universitetet, orkade jag inte göra någonting alls.
Allting kändes ändå på ett vis kvävande.
Luften höll om halsen på mig.