Rädsla
Dessa dagar som jag inte orkar ta itu, samtidigt som ickegörandet ger mig ångest.
Dessa dagar som min kropp vill krypa ihop på huk i ett djupaste hörn.
Jag avskyr då min kropp och sinne krampar på detta sätt.
Samtidigt som jag inte endast kan löpa ifrån det här.
Kroppen är jag, mitt huvud är jag, allt helvete sitter permanent.
Utan dem överlever jag inte, samtidigt som de får mig att vilja skära av.
Ingen människa utanför får se mitt inre på den yttre sidan,
det får jag dölja med ett vagt leende och ett intalande.
Allting är okej, allting är bra, allting är prima.
Ingen människa vill vara och umgås med någon så pass försummad.
Jag skall duga så gott jag kan.
Även fast jag innerst inne inte kan uppnå det.
Rädslan finns där överallt, omkring mig.
Vad att göra fel, vad ont att komma och visa upp.
Faktumet att börja svälja "lyckokemikalier" då E-ämnen klöser i mitt huvud.
Förfäran över att det svarta skynket faller allt och allt mer för mina ögon.
Starkt skrivet! Och sorgligt att du känner så.
Man brukar säga att fängelset är ens egna tankar som låser en inne, och att man endast kan komma ut om man öppnar innifrån. Även om du har en stor skräck inför "lyckokemikalier" så kanske de kan hjälpa dig att blockera de värsta tankarna så att du kan orka och vilja handla för att slå dig ut ur fängelset. Lyckopiller är inte evighetspiller.
Det finns ett ordspråk: Det är alltid för tidigt att ge upp.
Du har mer styrka än du kan ana och många många tror på dig och ser mer än du tror, trots det där leendet.
tvinga inte dig själv till att dölja allting, raring. det blir inte bätte av att försöka fly ifrån sina känslor; dom måste fram, hur jobbigt det än må vara.
var rädd om dig <3
svar; tack hörredu :)
och kärleken kommer nog någon vacker dag för både dig och med, när man minst anar det. iallafall så försöker jag tro att det blir så.
Usch va jobbigt att känna så. Hoppas att det går över snabbt och att det bara är en liten svacka!
