Ångest på duk

Jag har börjat försöka mycket mer när det kommit till att följa mitt matschema.
Jag har på ett sätt bestämt mig,
lyckats hålla det utan kompensationer i hela två veckor nu...

...och det känns något så rejält.
Som om någon slags kväljande känsla.
Fastän det troligen endast handlar om mitt psykes trakasserier på min bekostnad,
är det som om ett slag slår in i min mage.
Det drar aldrig sig ut igen, utan fortsätter bara att pressa allt mer in i min mage.
Jag känner mig så förbannat äcklig, så förbannat oren.

Det håller på att driva mig till vansinne snart...
någonting sådant simpelt som att följa ett enda matschema som skall vara möjligt...
ibland finns den längtande tanken om att någon skulle kunna separera mitt huvud ifrån kroppen.
Då skulle jag inte behöva se, så skulle jag inte behöva döma, slå ned.
Då skulle jag vara vid en omöjlig frid.

--


--

Det verkar som om mamma hade glömt bort att hämta ut mina antidepressiva i fredags
och jag kan känna ett långt och djupt andetag dras ut inifrån.
Inga kemikalier i min kropp ännu, inga utifrånkommande kemikalier till attack.
I slutändan finns endast den där enstaka känslan av paranoia.

("Den här flickan är så envis, fastän hon inte ens vet vad som är sitt bästa"),

kanske.

--

--

Det får ursäktas om att jag verkar tappa tråden totalt och späda ut i endast svarta tankar.

Då den inte akuta, men ändå långvariga ångesten regerar tycks allting vandra i gråa toner.
Kontrasterna har alla de smuts i sig.
Luften låter sina handflator pressas emot mina tinningar.
Hungern är inte densamma, mättnaden pressar tillbaka i motvind.

Jag kunde känna av det då jag igår beslutade mig själv för att måla på en tavelduk.
Allting skulle ha svartare djup i sin mitt och allting skulle sitta ihop.
Plötsligt hade det åter igen blivit ett något "förmultnat" hjärta med sina aortor.
Ingen färg var utan den svarta tonen.

Jag mådde dåligt av att se färgerna.
Det kändes illamående att bara betrakta målningen.
Jag ville ta en kökskniv och hugga den i bitar. Tusen av dem.
Förgöra den så att den inte fanns mera.

Men mitt i allt vandrade en annan medlem av min familj i hallen utanför.
Hunden satt något bredvid min sida.
Vad höll jag på att omvandlas till?
Var jag hälften monster, hälften människa?


"Men, målar du på duk? Vad roligt~!",

log mamma med ett leende då hon kommit hem från jobbet,
medan jag endast stod och såg på den.

"Vad är det på dina tankar nu då?"

"Mm... inget"

"Men nu får du säga då!"

*Suck*"Inget, jag hade bara en sådan lust att sparka min fot igenom den",

och jag gick därifrån.
Någon dag skulle jag förgöra den där målningen.
Det fanns ingen god mening med den alls.
Den var ond.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0