pigment

Det har varit lite glest med uppdateringar nu i helgen,
på grund av att det varit lite brist av tid.
Bara det där fullkomligt depressiva inlägget i fredags(...), oops.

Hur som helst...
i fredags på eftermiddagen efter kliniken träffade jag min coach som vanligt.
På ett sätt hade jag egentligen ingen ork att träffas, samtidigt
som jag visste att det skulle brusa upp en enda rejäl ångest ifall jag låg hemma.
Huvudet kändes som om det skulle gå itu, luften höll om min strupe.
Becksvart mörker som endast jag på tunnelbanevagnen kunde se.

Då jag någon timme innan träffat nutritionisten på samtal,
hade jag bara suttit där med ett leende på läpparna.
Småskämtat och skrattat... samtidigt som jag höll hårt om en liten blå stödordslapp
med orden "Jag orkar inte äta så här mycket mer längre!"

Den visade sig inte fram förrän efteråt då jag för mig själv åter pressat ned den i väskan.
Det var troligen bara något dumt påhitt.
Hej, jag var en patient på en ätstörningsklinik som inte orkade äta mer.
Hej, vad normalt och förståeligt~!

Dock stämde det ju för min del.
Det var hårt, det var så tröttsamt att knappt aldrig ens hinna bli hungrig,
utan endast gå rund antingen mätt eller proppfull.
Jag saknade den där platta och tomma känslan så otroligt mycket.
Hatade känslan av att alltid känna mig uppblåst.
Krälade innerst inne efter den enstaka känslan av vara rak och fin.
Stuprör, slank, graciös, platt och ren.


Jag svarade coachens sms och började åka dit
efter att ha handlat mammas choklad till mors dag.
Solen i ögonen och sedan alla dessa längor av uteserveringar längs vägen.
Jag avskydde dessa, iallafall då jag var den som vandrade förbi.
Det kändes så blottande, som om de hann se varenda fel och skavank av en.


Det kunde jag iallafall då jag var som smalast,
för då visste jag, då var jag medveten om att jag var bland de smalaste av folkmängderna.
Då var min borg utav ett falskt och inbillat självförtroende som starkast.
... som sedan behandlingens "smutsiga" mat högg i bitar.

Därför kunde jag knappt och näst intill aldrig se på den "orena" med en from blick,
för det gjorde aldrig mig någonting gott, det var ont.