Svart och sol
Min behandlare sade än en gång att hon aldrig hört mig
säga någonting positivt under våra samtal - IGEN.
Samtalens mening var väl att en människa skulle få lätta på allt svart inuti sig?
Eller var det inte så?
Bara att tiden inte skulle räcka till utan bara rinna ut...
Det spelade ingen rol hur många gånger de orden skulle komma ut ur hennes mun,
de skulle ändå alltid göra lika vedervärdiga ont att höra,
om inte mer.
Den där inre vreden, den där ångesten som orden skulle väcka upp inuti min kropp...
Saker skulle ta fyr, ting skulle brinna,
och därmed långsamt förkolna min själ med ett svart täcke.
Hat, hat, hat,
Att knogen skulle slå in i den hårda, vita väggen att det rann ned blod längs den.
Att någonting som helst slets ut ur min kropp...
alla tankarna skulle för en stund endast vara kolsvarta som intet.
Spegelbilden jag knappt ens ville se...
hur kunde en människa avsky sitt eget "jag" så otroligt mycket.
Någon som om en dryg timme skulle åka till universitetet för att registrera sig.
det kommer att bli illa...")
Så snart som jag satt där på tunnelbanan,
började en nervositet grodda upp sig till en inre panik.
Jag drog ett så djupt andetag att det hördes om det.
Min antagningsbekräftelse som ligger i H&M-påsen... check.
Håret... ååh, herregud..."
Där, mitt i tunnelbanevagnen satt jag inriktad mot fönstret
med en anstränging för att pressa ned min oönskade lock,
kammade försiktigt...
medan jag definitivt hade den där äldre kvinnan längre fram i vagnen som min publik.
Sluta nu, människa.
Du är nitton år,
du har för guds skull mig exakt en och samma rättighet
att vara här som alla andra människor.
Du är Victoria, och De är dem")
Ett andetag till, med ögonen slutna.
Det stämde ju, egentligen så stämde det.
Jag var en människa, precis som alla andra...
och ändå, så fanns den där otrygga känslan ute på isen
då jag stod där mitt på den branta rulltrappan upp mot Universitetets utgång.
Plötsligt så strålade solen rakt på mitt aniskte, och starkt dessutom.
Som om den berättade för mig att
ett fullkomligt nytt kapitel i mitt liv"
"Se framåt och och inte in i det förflutna"
Ändå så var jag innerst inne så rädd.
Vännen, jag vet inte riktigt vad jag ska säga...
Bara önskar att du kunde se hur fin du är! Hur vacker skapad du är och hur värdefull du är, just för att du är du.
Ibland tänker jag att man det är man själv som måste göra något, och börja förändra sitt sätt att se på sig själv och livet. Det är ingen lätt sak att göra, verkligen inte... Men, tänk om du skulle försöka ta ett litet steg. Bestämma dig för att du i två månader ska göra något snällt mot dig själv varje dag eller varje vecka. Kanske ge dig själv en komplimang varje dag, lyfta fram något som du har gjort bra under dagen eller välja ut några saker du tycker om att göra och göra det några gånger i veckan. Måla naglarna, ta ett fotbad, pyssla med något eller läsa en bok...
Jag vet inte, det är bara en idé. Kanske en jättedum, jag vet som sagt var inte... :)
Men ta hand om dig, i alla fall!
tycker du är stark och modig som trotsar rädslorna och börjar på kursen. oavsett hur det blir, ger det dig en erfarenhet, och du får en möjlighet både att utvecklas och att lära dig mer om dig själv. sen så låter ju själva kursen också väldigt spännande! :)
din behandlare låter inte som en så peppande och stöttande person, kan jag tycka. är det en utbildad psykolog du går hos? jag får en känsla av att jag varit på samma ställe som du är nu, huddinge?
berätta hur inskrivningen gick idag!
kram
skickar en kram till dig! <3
Det är bara då vi kastar oss ut i det okända, går emot våra rädslor och ger oss i kast med det som skrämmer oss som vi verkligen utvecklas och växer!
Ta hand om dig!
kram
