Kalla, hårda ord

-klick, klick-klick-

--
"Människor med AS lever ofta(men inte alltid) i ett utanförskap"

"När det gäller äktenskap och stabila relationer ligger de långt under genomsnittet"

"Aspergers syndrom är obotligt.
Man föds med det, man lever med det, man dör med det"

"Arbetsmarkanden för personer med As är minst sagt tuff.
Dagens samhälle ställer krav på flexibilitet och social kompetens,
två saker som ligger aspergaren i fatet"
--

Jag satt där fullkomligt tyst utan ord.

("V-vad... vad är det här...?
Så kallt, så hårt...
varför just det valet av ord...?")

Jag hade redan tidigare under dagen varit ett totalt nervvrak inombords.

Så stressad att jag inte längre kunde hålla fast kontrollen inuti mitt grepp,
utan nästan hoppade mitt förmidagsmål helt och hållet.
Vad jag då kände mig svag och ångestfylld efter det.
Inte bara för att min hunger delvis försvinner under press och stress,
den inre inre rädslan för att min metabolism skulle sina av dem.

Jag hatade av hela hjärtat vad som pågick inuti mitt huvud.
Det var kaos, det var krig, liv och död.

Så mycket energi som tankar kunde tömma ut ur huvudet på en människa.
Det borde inte ens ha varit lagligt.
Det var bara ett rent lidande och ingenting annat.

Innerst inne så var min egen spegelbild svart som djupet.

Hur kunde den här människa vara någon sådan hemsk egentligen?

Vad hade jag för någon ursäkt att tidigare under dagen ha skränat
och brustit ut i ett gråt inför min egen mamma om hur jag inte stod ut längre?

Att tankarna slukat mig helt och hållet.
Att nummerna maskerat vad jag än gjort eller rört...
allting, allting..., den vidriga personen framför spegeln.


Nu började jag få en panikattack också.
Så som jag ansträngt mig in i nerverna om att jag dög som jag var,
en diagnos behövde inte vara ett hinder,
det behövde inte vara något handikapp.

Jag var inte den personen som orden uttryckte sig vara,
jag var inte henne/honom.
Jag var jag, jag var bara jag...

Och tårarna rann som om jag inte hade en uns av muskel att hålla det inne med.
Så svag...

("J-jag måste vara smalare för att duga något,
för att känna att jag är på deras nivå,
jag vill inte vara den feta...!!!!")


Senare... så kom mamma in i mitt rum och fann mig gråtandes där.
Hon såg upp mot datorskärmen.

"Men vad är det för någonting du har uppe?"

"---"

"Du ska inte läsa sådant här...!!"

Så fort som hon läst vad det stod där,
så stängde hon ned det fönstret
och höll mig i sin famn där jag grät i över tjugo minuter.

Det gjorde ont, det gjorde så ont...






Kommentarer
Postat av: Martina

Även om man alltid kommer ha kvar diagnosen, så tror jag att man kan bli helt symptomfri. "Nykter" eller hur man ska säga. En alkoholist måste alltid vara på sin vakt och vet hur man faller dit igen, men genom att vara uppmärksam och vara mån om sig själv kan man vara symptomfri. Jag menar inte att det är någon svaghet att ha de symptom förknippade med asperger, absolut inte. Men när man lägger negativt fokus på dem så blir dem i ens egna ögon en svaghet. Men genom att uppmärksamma dem kan man istället förstärka dem i positiv riktning och göra dem till något som inte hindrar en i livet, utan blir en naturlig frisk del. Vi är alla olika, har olika egenheter, och skulle nog alla kunna få en diagnos för just det vi är unika för. Men man ÄR aldrig sin diagnos, man HAR en diagnos. Och den behöver inte göra en mer annorlunda än vad någon annan är. Du är dne du är och du är jävligt bra, glöm aldrig det. och du kan alltid välja hur du vill leva, genom att jobba med dig själv. Lyft fram alla dina positiva egenskaper och visa den Victoria du vill vara!

2010-01-07 @ 18:30:23
Postat av: Anonym

Tänk på att en diagnos ändrar inte på vem du är. Jag är övertygad om att du är en underbar människa! Så länge du verkligen vill något och kämpar för det klarar du allt.

2010-01-07 @ 20:03:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0