pigment

Igår, lördags, så mötte jag upp med min ena storasyster,
som bor i staden, efter att ha vandrat runt i olika affärer
innan jag skulle äta mitt schemalagda mellanmål i hennes lägenhet.

Som alltid... så vinkade hon stort med sina armar och höll ut dem,


Hennes rum, det var alltid så fint, som henne.
Precis som sist,
så hade hon fortsatt kvar ett par styrkeord som hon satt upp på sin ena vägg.
Jag var ombedd att inte lusläsa dem, men aldrig kunna jag hålla mig
ifrån att göra det i smyg om chansen än fanns där.

Det var så fint att skriva ned i papper som sedan satt uppe på huvudhöjd.
På ett sätt... så kändes det alltid så bättre att läsa det än att intala sig själv här och nu.
Det var inte personen själv, utan ett annat pappersark som berättade alla de fina sakerna.

Så glad hon altid verkade vara, med ett leende på läpparna...
behövde hon ens något sådant då?
Eller var hon bara något enormt skicklig på att visa ett leende?


Hon drog fram en vackert illustrerad bok som såg dyr ut.


uttryckte hennes leende innan hon såg på mig.

"Du borde också pröva det, Victoria.
Det känns verkligen bra att skriva ned för ord vad du känner.
Det känns verkligen bättre då"

För en dryg sekund, så satt jag där alldeles tyst.
Hon visste inte, hon visste inte att jag hade min blogg.
Med en allvarlig nervositet inombords,
så förbarmade jag mig själv över att inte visa något avslöjande uttryck på mitt ansikte.

Jag skämdes, som om det var en synd att skriva en blogg
utan att någon jag kände ens var medveten om det.
Jag hade inte stulit någonting, knappast tagit ens liv,
bara uttryckt mig själv i ord på nätet.

De fick inte få reda på någonting, det fick de inte.
Vad för någonting skulle ske ifall min ätstörningsbehandling fick reda på
om den här bloggen och om vem som var författaren åt den?


Mitt hjärta slog hårt att det gjorde ont.

Jag var det svarta fåret.

[Från och med nu, så ska jag börja skriva i dagbok dagligen]