pigment

Bara känslan jag fick av att röra vid ullen på min ytterjacka
väckte en sådan stor ångest inom mig.


En sådan panik fick jag inte under min gymnasietid, aldrig.

Var det på grund av att jag inte kände mig
som ett berg under den tiden i jämförelse med nu?
Eller var det på grund av att att människorna där,
de var alla av samma sort.
Samma slags,
de som jag innerst inne för det mesta bara fann som skal...

Fast inte heller... så var mina yngre skolår en dans på rosa moln.
Inombords... så fanns det där trycket, den där stressen alltid och evigt närvarande.
Som att jag gott kunde försäkra mig om att det
skulle dröja ett par år innan jag kom utanför skolans murar.
Jag skulle ha all tid i världen till att mogna upp totalt.

Och så stod jag där nu, med ett hårt grepp om den där jackärmen.
Rädd för det som för de flesta anser som den bästa tiden i ens liv,
en ny värld bara beredd för att öppna upp för en.

Mina ögon kändes som om de skulle vara röda som blod.
Alla tankar var inte endast riktade åt mig själv...
utan också bilden av mamma vid middagsbordet igår kväll.


Hennes ögon hade redan hunnit bli alldeles för glansiga.
Jag ville inte se henne på det viset,
kunde inte hon förstå nu varför jag inte ville yttra mig för mycket utan att ljuga?


Nu rann en tår nedför min kind.
Hemskt, hemskt, bara hemskt.
Kom det ord ut ur mig, så trängde det med sig svarta ting vid sidan om...
i slutändan satt jag och grät där så att jag darrade
och näst intill skrek av ångest och desperation.
Mamma torkade sina egna ögon.

och jag ryckte till.
Av allting som fanns, så tänkte de nu börja med någonting som jag fann intresse för
sedan jag kollat in det lite innan.


Det var nästan något skrämmande att läsa dem, de där orden.
Av dem, så var jag som starkast på vänster,
på de flesta av den högra sidans, så var jag nästan rent ut chanslös.


Med ett annat klick på sin bärbara, så fick hon upp en tecknad bild
föreställande en hjärna och dess två halvor på skärmen.

Den vänstra... den var grå och blå, den var stel och trång.
I kompakta bås trängandes med varandra satt det små figurer vid sina datorer,
det fanns ingen som helst glädje.

Den högra däremot var full av liv, glädje.
Blommor och växter som slingrade sig, en människa som målade på ett staffli,
folk som dansade runt med ett leende på sina läppar...

Vad var det här,
vad var det här för någon ilsket smärtsam klump som satt inuti bröstet på mig.

Föreläsarens ord,
de verkade alla förespråka det högra.
Sammanhörighet till folk omkring en, känslor, det absoluta nuet.

Vänster stod för det forna, för det som egentligen
inte behövdes tänkas på i överhuvudtaget bortsett
från då en människa önskade det medvetet.

Var det därför jag inte kunde släppa det förflutna?
Var det därför jag inte kunde glömma och leva för dagen?

I en video där en känd hjärnforskare som själv hade fått en stroke vid ett tillfälle,
på den vänstra sidan...
så lät det nästan som om någonting sådant bättre.
Hon befann sig i sitt "Lala-land", livet skulle vara så otroligt
mycket härligare ifall det fanns mer av det högra.

Jag började se mig omkring på människor både framåt och bakifrån.
I smyg vända mig om åt alla och vardera håll.

Var det därför mitt liv var för hemskt?
Levde de som på svävande moln i jämförelse med mig själv?

Det ena var bättre än det andra, bättre än det andra...

mitt huvud, det kändes så olidligt tungt.