En person


Då jag vaknade upp på morgonen, så var det fortfarande den första.
Första dagen, första januari, en ny början.
Jag hade alltså klarat av ett år till,
vilket jag i fjol antog hörde till det omöjliga facket.

Det var sol, det var förmiddag, snö...,
precis som en nyårsdag egentligen skulle vara.
Jag ville bara ut i snön och andas in den nya och friska luften,
känna hur ren den var i jämförelse till det svarta som låg inom mig.
Jag behövde nog troligen det som ingenting annat.

För stunden...
så var allting så lätt så länge jag inte träffade på folkmassorna
som verkade ha någon slags rusningstid för längdskidor.
Tankarna var på ett eller ett annat sätt loss.
Allting som befann sig ovanför mina axlar var bara luft.

Så fort som jag hamnade i korsningen där två- och ett-och-halvan(motionsspår)
särade sig itu, så stannade jag till.
Det var fint väder, det längre spåret var beläget i den skinande solen.

("Men jag sade ju till dem att jag bara skulle gå ettan..."
"Vad ska jag göra...
de kommer kanske att få reda på och därmed bannlysa mina promenader...")

Jag var medveten.
Samtidigt så satt det där kompenserande tänkandet inuti mitt huvud.

Så jag sprang,
jag sprang för mitt liv för att det längre spåret
inte skulle ta någon som helst längre tid.

("Det var inte bra, det var inte bra ändå")

Kaoset hade inte försvunnit längs tolvslaget, det fanns kvar, gott och väl dessutom.

Från en allra första förmiddag av ro och frid...
så tog mina inre dispyter en marsch.

Med en ansträngning, och två igensluttna ögon var jag tvungen att åter intala mig själv.

"Det skall vara ett bra, nytt år..."
"Det skall vara en god början..."
"Ingenting-skall-gå-fel...!"

--

("IKEA på måndag... den där saken på tisdagen...?")

Och så slog det mig en sak.
Att min behandling åter igen öpnnade den sjunde,
det var jag redan gott medveten om,
men det var att jag hittills inte hade planerat någonting under helgen.

"Jag jobbar i helgen"
"Jag ska träffa S"
En annan var i Finland.

Det var redan påfrestande som det var med att vara hemma under en dag.
Så som tankarna rent ut sagt sakta men säkert slet sönder mig själv i bitar,
för att inte säga då jag samtidigt verkligen ansträngde mig för att ta de fyllda måtten.

("En ny början, en ny början...")

Så fort som jag kollat in tiden på min mobil och sedan lagt den ifrån mig,
så vändes min blick tillbaka till den.
Såg på den och tänkte.

("En ny början...")

Tiden slog ett stopp.

("Men snälla, Victoria, du kan verkligen inte tänka...?")

Men jag funderade, och hårt på det.

S-a-n-d-r-a(inte hennes riktiga namn), som jag inte hört av mig till på en sådan lång tid.
Inte bara ordet "inte", det var mer än så.
En rädsla? Kanske.
En inre oförlåtenhet, någon slags av avsky? Ja, definitivt.

Fan att jag kunde se på henne som en och samma människa som förr...
hon hade ju en slags roll i det hela.

Mitt alter hatade henne, av hela sitt hjärta.
Fan att förlåta den människan, fan att det...

Fan att jag behövde få reda på det under den allra första skoldagen i tredje ring
som jag bokstavligt talat släpat mig till skolan för att vara med som en god elev.
Ängslan, oroligheten för att ens ställa ned min egen fot innanför väggarna.
Jag tyckte inte om folket, de var inte som mig.
Ytliga, fjortisar... kopior av varsammans.

----

För var minut sedan jag ställt mig utanför aulan där inledningstalet skulle hållas,
så tittade jag upp och ned, upp och ned på klockan.
Sedan så vinkade en person mitt framför ansiktet på mig.
Låt oss kalla henne för Kajsa.

"Men, hej, Victoria~! Hur är det med dig, haft ett bra lov?"

"Jo, visst, det är väl okej...
... men har du sett Emelie, eller?
Hon satt inte på samma tåg som mig på vägen hit..."

"Sandra? Hon hoppade väl av för att enbart läsa upp sig i matten?"

-kras-

"Det säger du inte..."

Inne i aulan, så kändes det som om luften tagit slut för min del.
Jag var tvungen att gå ut, tvungen att gå ut,
om bara inte det stått lärare som murar för dörrarna.

På vägen till bildsalen där vi åter skulle samman som en klass och få olika enkäter,
så sprang jag nästan.
Jag behövde svar, jag behövde svar...

Och så såg jag min handledare/bildlärare ståendes där med högar av pappersark vid sin sida.
Hon var ju en god och förståndig människa,
någon som innerst inne var snäll och vänlig.

"U-um, K... stämmer det att Sandra har slutat eller?"

Hon drog fram sig ett leende på ansiktet.

"Ja, vi kommer alla att sakna henne",

medan hon snurrade på handen för att torka en tår av luft
samtidigt som det där flinet satt kvar på hennes läppar.

("F-fan, vilket as...!! FY FAN!!!"),

så där fick en människa fan inte göra... det fanns ju inte ens något mänskligt i sig!

Och så skulle jag vara tvungen att sitta där tillsammans med min klass
och ta emot olika slags pappersark och enkäter.

För var femte sekund... så for min blick upp emot salens vita väggklocka.
Händernas knutna knogar var gjorda av sten.
Benen kunde inte sluta att röra sig, förutom då de spändes ihop som en enda stor nerv.
Jag ville bara bort, jag ville bara bort därifrån...
fan att tiden gick så förbannat långsamt...

Efter varenda utdelning, så frågade jag åter igen ifall det var det sista
och fick ett nej till svars.
Att en sådan här tortyr ens kunde existera.


"Var det här det sista"

Med ett leende, så gav hon mig ett

"Ja, ni kan gå nu",

och jag slet min väska med jacka ifrån stolen som de båda hängde på.
Snabba steg, så snabba som jag kunde, att jag nästan sprang.

Hennes uttryck slocknade sitt leende och vände sig tvärt emot mitt håll
där jag försvann längs den smala korridoren.

"Du, Victoria...?!"

Hon försökte ta kontakt med mig,
men utan en tur i det.
Jag ville inte vända om,
jag hörde inte det,

("Snabbare, snabbare, Victoria, låt den där jäveln fan inte hinna ikapp dig nu...!!"

Så fort jag stod där ute i den friska luften,
så kramade mina egna armar om min kropp som lutade sig emot den rispiga skolväggen.
Vart skulle jag ta vägen?
Vart skulle jag för guds skull ta vägen?

("F-fan ta mitt liv...!!")

Mobilen i min väska började vibrera nu.

"h...llå..."

"Hej, nu är jag här, bara så du vet"

Det var min mamma som satt där och väntade på mig i sin blå Audi på den bortre parkeringen.

Man kan ju undra hur det kändes för en mamma att se sin dotter under sin första dag i tredje ring
komma och sätta sig i bilen medan hon samtidigt såg ut som ett lik...

"Men är du ledsen?"

"...",

det kunde inte ens komma fram ett "Hej" ut ur min mun.
Jag var stum och det enda uttrycket var mina tårar som rann ned längs min kind och fönstret.

Strax innan vi var framme vid ICA... så ringde min mammas mobil.

"Hallå?"

Minuten efter att hon släckt ned sin telefon, så vände hon sig emot mitt håll.

"Det var K(handledaren), hon undrade hur du mådde"

----

Det verkade som om de flesta hade hört om att hon hoppat, utom jag.
Det var mig i klassen som hon främst umgåtts med under skoltiden,
och ändå så hade hon inte ens skickat ett sms i förvarning till det.

Kanske någon, två månader efter... så fick jag ett sms av henne.
Precis som vilket vanligt kompissms som helst, frågade bland annat vad jag gjorde.
Vad var det med henne egentligen, den människan?

Jag hörde inte av mig på ett tag.

--

Och nu så satt jag där med min mobil i handen.

Den allra största orsaken varför jag ens funderade på att skicka ett sms till henne,
det var att fråga om att möta upp till någon lunch i stan och sedan ställa henne till svars.
Skälla ut henne, vad som helst,
bara tömma ur mig all den jävla skiten som hon fått mig att växa inombords.

Men så kunde det väl ändå inte fungera...
hon var ju en sådan person som kände alla och alla omkring sig.
Rent ut sagt enkelt att sprida ut vad jag sagt, vad jag gjort...

... jag ville inte ses som en jävel till människa..
jag ville ju bara må bra.
Jag ville kunna leva ett gott liv som alla andra omkring mig.


Jag skickad ett sms.
Och fick ett svar strax därefter.
Hjärtat slog som aldrig förr, jag var innerst inne som livrädd.

Vad hon skrev var som vilket spontant sms som helst.
Hur mådde jag, vad gjorde jag...
och så frågade jag henne om det gick med en lunch under helgen.

Under helgen gick det inte,
men under måndagen var det ledigt från hennes jobb.

Men måndagen gick ju inte, då var jag upptagen.

"Men vi kan ju höras senare"

Efter det sista sms:et... så satt jag där på min skrivbordsstol och lutade bak mitt huvud.
Tittade på taket i ändlöst under tio minuter.

Vad gav jag mig ut på...
vad i hela friden gav jag mig ut på...?

("Mitt hjärta, det gör så ont just nu...")









Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0