pigment

Igår så träffade jag min gamla vän Sofia över en lunch på stan.

Hon var lika glad som hon alltid hade varit,
hon hade precis som alltid så mycket att uppdatera och berätta om.

Det är nästan underligt att hur lika vi än må vara,
på sättet vi talar, våra längder, våra konstintressen...
så skiljer vi ändå så långt ifrån varandra på livskvalité.

Majoriteten av de gånger som jag hörde av mig till henne,
så var hon alltid upptagen med någonting annat.
Ute var helg på kvällen med sina andra umgängen, sina studier...
och här hade jag praktiskt taget varit fastklistrad i mitt ätbetende sedan början av gymnasiet.

Allting var så otroligt perfekt.
Så snart som året skulle vara klart, så skulle hon och sin pojkvän från högskolan
starta sitt eget företag för att sedan skriva och illustrera sina egna barnböcker.



"Vuxen", bara ordet av det kändes på något sätt distant för mig själv.
Hon menade det, och seriöst på saken.
Självklart, det var nog troligen någonting fullkomligt naturligt att tänka på det sättet
då vi båda skulle fylla tjugo år, månaden efter varandra.

Men ändå... så verkade någon slags mur av luft befinna sig oss emellan.
Jag kände mig inte vuxen, inte i närheten av det.
Närmare tre hela år av för det mesta tankar riktade mot mat och kropp...
jag hade inte gjort allting som hon hade gjort.
Inte i närheten av det.

På ett sätt så hade jag nog praktiskt taget "legat kvar i idet"
under den tiden då alla andra människor levt sina liv...

Jag hatade den tanken, av hela mitt hjärta.
Samtidigt som den gjorde mig själv sorgsen inombords.



Av de flesta människor som jag kände,
så hade jag känslan att det skulle vara lättare att berätta det för henne.
Hon hade ju själv en yngre bror med autism.


Någonting gick sönder inuti mig.
Jag kunde känna det, och det fanns som något slags mentalt eko kvar av det som lät.


Det fick inte vara så, det fick bara inte vara så...!!
Av alla människor - hon fick för fan inte ha det...!!
Jag skulle hellre villa dö än det, jag skulle hellre sluta leva än att andas vidare!


Jag fick inte gråta, jag fick inte gråta...



Den där personen... hon hade en roll i det hela.
Hon var troligen den största orsaken till att jag mått på detta sätt.
Hon var hemsk, vidrig... sjuk i huvudet...!


var vad mamma sade till mig en gång i tiden.
Hon, som alltid var så klock och förstående, acceptabel...
hon kunde se det illa i den här personen.


och ändå så stod jag kvar vid hennes sida.
Jag var tvungen till det, jag kunde ingenting annat.
Skolan som vi båda gick i, den var liten.
För att inte säga starkt grupperad.
Majoritet av snobbiga brats som bara tänkte på sig själva.

Det var jag, det var Sofia och sedan den där personen.

Då hon gick på dagvård på Löwenströmska,
så var hon aldrig i skolan.
Under helgerna var hon hemma hos sin pappa i staden.

Jag minns en dag då de värsta bratsen kom fram till oss en dag
och frågade om vi hälsat på henne ibland.


var deras respons till vårat svar.

"Själviska", alltså...
en tid innan så hade de ju kallat henne för ful högt i luften så att alla andra hörde.
Så det var inte själviskt alltså. My ass.

Då hon var borta... så var det som något slags anderum för oss två.
Vi behövde inte vara som spända eller hålla koll.
Hon behövde inte utpressa mig med sitt såkallade mående.
Jag var alltid på något sätt nervös.

I början hade hon slutat äta,
sedan sagt ut högt till mig att hon spytt som om hon berättat var hon såg på TV igår.
Efter så började hon skära sig...
en kväll då vi möttes kom hon där med ett enda stort bandage om sin hand.


Då hon virade upp bandaget,
så var det som bestod av handen för det mesta en köttklump,
täckt av var.

Hon försökte ta livet av sig, igen och igen.

Även fast jag blev sliten av henne rent mentalt, så kunde jag ändå inte lämna henne.
Även fast jag kom till min syster och grät i hennes famn om att jag inte vill bli som henne,
att jag höll på att bli galen...
jag vågade inte lämna henne.
Om hon skulle ta livet av sig,
så skulle jag delvis få skulden för det.
Jag skulle bli det svarta fåret,
folk skulle se på mig med den där blicken...

jag skulle bara inte överleva det. Jag skulle inte det.

Sedan så lade hon in på psyket under sluten vård.

Kanske var hon där inne, kanske behövde jag inte längre oroa mig på samma sätt.
Men jag var inte samma person längre.
Mitt gamla jag var borta.
Jag var ett vrak med inre dödslängtan.


De som läst min första, äldsta blogg(som sedan var tvungen att bli nedlagd),
kanske minns så ofta jag skrev att
"Jag är inte ett psykoffer".

Jag minns hur jag åter och åter igen intalade mig själv och behandlarna att jag inte var det.
Ordet "psykoffer".
Då jag sökte min behandling, och kom in...
så såg jag inte mig själv som sjuk.
Inte alls.
Jag råkade bara vara underviktig, jag hade bara råkat äta på tok för lite.
Men jag var inte sjuk, jag var inte det...


Jag var inte sjuk, jag var inte det.
Jag var inte henne, jag var inte henne...!
Det rev mig i själen av att höra dem kalla mig för sjuk.



Så fort som vi ätit, så hade hon en annan sak som hon skulle iväg till.
På ett sätt, så var jag innerst inne besviken,
men det där var jag ändå van med.
Hon hade ju alltid så mycket som skulle göras.
Samtidigt...
så visste jag inte heller hur länge jag var kapabel att hålla det kvar inom mig.


Det är ju egentligen sjukt,
så många tillfällen som jag hade gått längs Drottningsgatan...
och ändå så var det så otroligt överansträngande för mig själv.
Allting var så diffust, balansen var så svår...

Jag ville gråta ut så att rösten skulle övermanna allt cirkulerande omkring mig.

Det gjorde så ont i min mage.

En så förbannande kväljande smärta.

Jag ville kräkas, jag ville kräkas ut allting.
Ut med allting bara, ALLTING!!!
Ut med allting som ens fanns kvar av min själ där inuti.