pigment

Mobilen slocknade och jag såg mig omkring inuti Bergdahl-rummet(den tysta salen)
innan jag vände mig tillbaka till den lila boken.
Allt det handlade om var att läsa runtom 60 sidor,
bara rikta alla mina tankar och absorbera ordens innebörd...
men varför gick det bara inte?


jag var klart medveten om att jag inte direkt följt det ideella antalet timmar av sömn
under den senaste tiden.
Fördömde mig själv, greppade mitt huvud med händerna.
Varför gick det inte, varför kunde jag bara inte släppa det?
Hade min orolighet och stress inför eftermiddagssamtalet hos Habiliteringen en sådan
impakt på mig att jag inte ens kunde rikta mina tankar åt en förbarmad bok?


Det handlade inte bara om det fördömda samtalet längre,
även ljuden omkring mig inuti salen inkräktade mitt huvud.
Det var inte ett såkallat "tyst" rum, det var ett rum byggt på oljud.

Den ljudtäta dörren slog igen hårt,
stup i ett då folk antingen rörde sig in eller ut ursalen.
Rispandet av de bläddrande sidorna runtom i salen.
Den fyndiga medelålderskvinnan som hade för fått sig den kloka idén att
linda in polarbröd i ett folie för att sedan vira upp det i biblioteket.
Värst av allting var hon som satt bredvid mig och snöt sig så att jag kunde se
den knallgula näsduken innan hon än en gång stoppade ned den i sin väska.


Jag ville bara släppa taget om allting och bara löpa därifrån.
Varför kända jag mig så otroligt låst,
varför kändes det som om det inte fanns ett slags vilorum för mig att andas ut i?

Det fanns inget såkallat nu,
det fanns bara antingen ett förr eller ett framtida att hysa min oro för i förväg...


Den här gången så släppte personen som öppnade dörren iallafall in mig utan några problem.

Att sitta i det där vänterummet är inte samma sak som vuxenpsykiatrins.
På psykiatrins, så kan man inte koppla av.
Istället ser man endast omkring sig själv på alla medelåldersmänniskorna med
undran över vad de gjort för att ens behöva sitta där i sofforna.

På Habiliteringen kan jag inte heller koppla av.
Där är det personelen som ser på mig istället så fort som de vandrar
förbi i korridoren som om jag kommit fullkomligt fel plats.

Alla är för guds skull olika.
För att vara där,
så behöver man inte antingen vara rullstolsbunden eller mongolid.
Dyslexi är ett såkallat "funktionshinder", likaså en ätstörning, bulimi
hur opassande det än må låta inuti ens öron.

Ändå så känns det på något sätt så tabu för min del att ha en
diagnos som ingen människa kan peka på så fort den ser en.
Behöva förklara för att inte verka opassande eller offensiv,
behöva näcka och blotta sig själv och sina svagheter.

Idag(i torsdags), så bad de mig att berätta mina svagheter för dem för att de skulle
ha en aning om vad jag hade för några annorlunda egenskaper än andra.
Självklart, att hålla på och öppna mitt skal och mina känslor
- det var jag ju redan van vid efter ett sådant stort antal
besök hos antingen kuratorer eller psykologer.
Men att behöva vika upp mina mer "fysiska" områden,
det sved så otroligt mer än det normala,
hur det fick mig att inse att


Strax som jag var klar,
så var tiden ännu en gång ute.
Jag fick komma tillbaka om två veckors tid och skickades ut.

På bussen så fick jag anstränga mig för att inte falla ihop av en ren utmattning,

så fort som jag kom hem,
låg jag i min säng med ett ständigt försökande för att få en blund av
sömn under hela två och en halv timme
- utan något som helst lyckande.

Det var alltför mycket inuti mitt huvud att det inte kunde slockna.

Istället fick jag en tyngd utav ångest landad över mina axlar
av att ha "ödslat" min tid på noll.
Panik, panik, panik,
tårarna rann så fort som jag kommit ned till mamma i köket
då middagen stod färdig på köksbordet.