Två motsatser

Det hade varit ett bra tag sedan det senaste tillfället
som jag tittade tillbaka bland mina äldre bilder
då jag var som allra smalast.
Eftersom att jag aldrig exakt tyckt om att vara med på foton,
så var det främst sådana där det bara var jag med antingen
lite eller underkläder framför spegeln med kameran i handen.

Det fanns bra saker,
men ändå så otroligt många av de sämre.
Hur mina nerver stack ut ur min överarm, att ingen ens fick röra vid den.
Om, så var det tiotusen nålar på en och samma gång.

Vid den sista tiden innan jag började få hjälp,
kunde det vara som det allra värsta scenariot att ens dra av mig
en långärmad tröjaifall den inte var i ett slags "påsformat"...
Mina leder lät och jag trodde att antingen armen eller ett av skuldebladen skulle bryta itu.

Att leva en dag och under hela dygnet vara rädd för sin egen kropp...
ändå, så saknar jag en del något så vedervärdigt.


Precis då jag stängt ned fotofilerna,
så lade jag märke till att dagens avsnitt av "Outsiders"
hade börjat för en dryg minut sedan och sprang lätt nedför trappan.

Och vilket tema det råkade vara den här dagen:
- fobin för fett.

En kvinnas fettmängd var som om den varit som en slags nylonstrumpa
dragen över hennes massala mängd av bodybuildermuskler.

En annan kvinna vågade inte bada inför folk,
inte heller visa sig själv i shorts efter att ha hängande hud efter en viktoperation.

Den tredje verkade ha den allra största impakten på mig.
En 28-årig kvinna med en traumatisk fobi för överviktiga människor.
Hon kunde knappt gå utomhus med risken för att mötas upp med
feta(ursäkta uttycket) människor.
Såg hon en, så fick hon vända sig om.
Det fick bli bilen istället.

-"Är det inte dags att du äntligen tar tag i det?"-

Plötsligt så var det programmets första reklamavbrott,
och bland de första reklamerna var det för bantingsmedlet Alli.

Nu var mina tankar ännu en gång i ett slags uppror.
Min egen spegelbild om att jag inte räcker till,
sedan tanken på att bara gå upp i vikt.
Äckel, äckel och äckel.


Det är inte som om jag skulle se ned på en sådan människa...
det är bara... känslan av det.
Jag är medveten, om att det aldrig på något
som helst sätt skulle kunna "smeta av sig" på mig
ifall jag skulle snuddas vid med någon i det formatet.
Men ändå, så är det som en fastbränd jämförelse med smuts.

Minnena om hur jag förr alltid stått på vågen i gymmets omklädesrum
i hopp om att åtminstone ha sjunkit ned ett hekto på en vecka.
Två eller flera,
så ville jag räcka händerna upp i luften utav en lite seger.
Inte mitt fullkomliga mål, inte där ännu, men på min väg.


Det känns så hjärtlöst att undvika att nudda överviktiga
människor som om de vore min pappa som alltid är smutsig.
Då jag nuddat en, så har jag vid de flesta tillfällen försökt gnugga av mig det lilla
möjliga som "fäst sig" på mig.

Eftersom att mina sinnen längs diagnosen är mer känsliga i jämförelse med andras,
så känner jag och lägger märke till sådant som andra kanske inte ens känner.
Då jag vid tillfällen suttit på andra sidan mitt emot en överviktig man...
så har han alltid luktat något så vedervärdigt att jag inte på något sätt vill snudda vid honom.

Om jag skulle råka nudda med mitt ansikte...
så skulle jag nog troligen skrika av en ren panik.
Tvål, tvål, om igen, och jag skulle ändå inte känna mig ren.
Smutsig, smutsig, fett, fett, fett.

Konstigt vad saker kan påverka en människa
då den kämpar emot sin egen ätstörning...

Kommentarer
Postat av: michaela

du skriver så fruktansvärt bra.

och jag säger bara.. kämpa på. det går att bli frisk. <3

2010-02-01 @ 23:09:13
URL: http://understarlight.blogg.se/
Postat av: Anonym

Det är kanske inte så klokt att titta på sådanna TV-program, inte heller att titta på gamla foton eller att surfa runt på bloggar och internetsidor om mat och ätstörningar - fortsätter du på så sätt kommer du aldrig att kunna släppa taget om ätstörningen, och det blir bara svårare för dig att acceptera den du är om du ständigt på något vis jämför dig med sjuka ideal. Du fortsätter då på ett sätt att identifiera dig med sjukdom.

Det går att bli frisk, men man måste ta avstånd från alla delar av det sjuka, annars fortsätter man att krampaktigt hålla fast vid ätstörningen.

2010-02-02 @ 22:44:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0