Beslut
Idag, då jag såg min behandlare sitta på sitt kontor idag,
till skillnad från gårdagen,
sveptes jag igenom av blandade känslor.
Vad skulle jag säga idag, vad skulle jag välja utav
allting som jag hade ihoppressat inombords?
Jag var för trött för att ens kunna tänka rakriktat.
Och jag märkte det också även under vårt samtal.
Jag var stressad, jag befann mig under en sådan stress
- att allting inuti mina öron antingen tolkades som kritik eller utpekande.
Som om jag hade det installerat inuti mitt eget reflexsystem
att allting skulle vara illa.
Allting skulle vara ont.
På ett sätt, såg jag ned på mig själv,
speciellt då jag kunde se framför mig hur anda människor bara skulle påpeka att
Varför skulle de andra på min universitetskurs orka med
hela lektionen utan några som helst problem?
Varför endast jag vara den som stup i ett nickade till för att sedan ryckas upp i luften?
Och ändå så ville jag befinna mig på deras nivå.
Jag ville inte i världen vara den som ligger efter, inte heller allra underst.
Helt oförväntat, så kom det ett
ut ur min mun.
Det var inte endast min behandlare som såg aningen snett på mig,
även jag log smått för mig själv med handen dold för munnen.
Så ironiskt, så på gränsen patetiskt...
Hon drog fram sitt randiga skrivblock och skissade upp tre separata ringar,
två med varsit "K" inuti och sedan den resterande med ett "S".
Jag visste, jag visste allt.
Jag behövde verkligen inte någonting mer att ägna mina tankar åt nu...
Hela mitt huvud bestod av en enda stor kalabalik då, vilket det fortsatt gör nu.
Egentligen borde jag kasta händerna i luften,
tjuta ett vrål bestående av en maximal glädje av frihet.
Och ändå... så slår det mig tillbaka.
En del av mig backar ett par steg bakåt självmant.
Friheten är väldigt god sak i sig, som även den kan ha sina egna nackdelar.
Att släppa min våg... skulle på ett sätt vara harmonsikt.
Jag skulle då kunna äta fritt var jag än befann mig då jag åt...
samtidigt som jag redan nu är klart medveten om att
mina portioner definitivt skulle minska i mängd.
Ligger det en tredjedel mindre upplagt än det som de anser som normala ser mina ögon det som överstigande.
För mycket om det är strax därunder.
Jag ser fortfarande de mindre portionerna som de mer normala
och det i sig kan leda till ett tillbakafall.
Om tvåan, så skulle jag nog känna mig fortsatt låst.
Att släppa taget om måtten fullkomligt...
skulle rubba min kontroll totalt och då skulle det råda kaos.
Jag vet inte,
jag seriöst vet inte alls.
till skillnad från gårdagen,
sveptes jag igenom av blandade känslor.
Vad skulle jag säga idag, vad skulle jag välja utav
allting som jag hade ihoppressat inombords?
Jag var för trött för att ens kunna tänka rakriktat.
Och jag märkte det också även under vårt samtal.
Jag var stressad, jag befann mig under en sådan stress
- att allting inuti mina öron antingen tolkades som kritik eller utpekande.
"Har du försökt att göra..."
"-Du, jag försöker faktiskt, åter och åter igen!
Så att jag sliter mig själv till gränsen...!"
"Victoria. Jag frågade dig bara"
"..."
"-Du, jag försöker faktiskt, åter och åter igen!
Så att jag sliter mig själv till gränsen...!"
"Victoria. Jag frågade dig bara"
"..."
Som om jag hade det installerat inuti mitt eget reflexsystem
att allting skulle vara illa.
Allting skulle vara ont.
På ett sätt, såg jag ned på mig själv,
speciellt då jag kunde se framför mig hur anda människor bara skulle påpeka att
"Det är väl fan bara att försöka att vara positiv
- du försöker ju inte ens".
- du försöker ju inte ens".
Varför skulle de andra på min universitetskurs orka med
hela lektionen utan några som helst problem?
Varför endast jag vara den som stup i ett nickade till för att sedan ryckas upp i luften?
"Victoria, det är inte ens konstigt att du inte ens klarar
av samma saker och ting som de andra.
De befinner sig inte ens i samma perspektiv som dig.
Särksilt inte då du varit igenom så mycket under den senaste tiden.
Först att du började universitetet, Habiliteringen... United Sisters..."
av samma saker och ting som de andra.
De befinner sig inte ens i samma perspektiv som dig.
Särksilt inte då du varit igenom så mycket under den senaste tiden.
Först att du började universitetet, Habiliteringen... United Sisters..."
Och ändå så ville jag befinna mig på deras nivå.
Jag ville inte i världen vara den som ligger efter, inte heller allra underst.
Helt oförväntat, så kom det ett
"Och jag måste ju fixa ett CV också nu... just det, ja..."
ut ur min mun.
Det var inte endast min behandlare som såg aningen snett på mig,
även jag log smått för mig själv med handen dold för munnen.
Så ironiskt, så på gränsen patetiskt...
Hon drog fram sitt randiga skrivblock och skissade upp tre separata ringar,
två med varsit "K" inuti och sedan den resterande med ett "S".
"Jag har visat dig det här förut, va?"
"Ja, men jag har nog allt glömt det mesta..."
(""S"et minns jag i alla fall är "stress"...")
"Du har Kontroll, Stress och Krav här.
Höjer du dina krav över din kontroll,
så höjs även stressen.
Lägger du till ännu fler saker utöver det du redan är
fullkomligt utmattad av, så höjs även där stressen"
"Ja, men jag har nog allt glömt det mesta..."
(""S"et minns jag i alla fall är "stress"...")
"Du har Kontroll, Stress och Krav här.
Höjer du dina krav över din kontroll,
så höjs även stressen.
Lägger du till ännu fler saker utöver det du redan är
fullkomligt utmattad av, så höjs även där stressen"
Jag visste, jag visste allt.
Jag behövde verkligen inte någonting mer att ägna mina tankar åt nu...
"Och sedan, så har jag tänkt på en sak.
Du har kommit rätt så långt i din behandling nu,
och du kommer inte exakt heller att alltid vara låst här.
Sedan så har jag också tänkt över att du verkar vara så stressad nuförtiden"
("Vad... är det du försöker säga nu...?")
"Och då har jag tänkt efter om ifall vi skall göra en liten förändring nästa vecka.
Och då har jag tänkt ut tre stycken alternativ för dig att välja emellan.
1. Du släpper taget om din våg, slutar med den, men fortsätter att mäta upp dina andra mål som hittills.
2. Du fortsätter att väga din mat och även använda måtten.
Eller 3. Du fortsätter att väga upp din mat med en våg och sedan släpper taget om måtten."
Du har kommit rätt så långt i din behandling nu,
och du kommer inte exakt heller att alltid vara låst här.
Sedan så har jag också tänkt över att du verkar vara så stressad nuförtiden"
("Vad... är det du försöker säga nu...?")
"Och då har jag tänkt efter om ifall vi skall göra en liten förändring nästa vecka.
Och då har jag tänkt ut tre stycken alternativ för dig att välja emellan.
1. Du släpper taget om din våg, slutar med den, men fortsätter att mäta upp dina andra mål som hittills.
2. Du fortsätter att väga din mat och även använda måtten.
Eller 3. Du fortsätter att väga upp din mat med en våg och sedan släpper taget om måtten."
"..."
"Vad tycker du?"
"J-jag... jag vet inte..."
--
"Vad tycker du?"
"J-jag... jag vet inte..."
--
Hela mitt huvud bestod av en enda stor kalabalik då, vilket det fortsatt gör nu.
Egentligen borde jag kasta händerna i luften,
tjuta ett vrål bestående av en maximal glädje av frihet.
Och ändå... så slår det mig tillbaka.
En del av mig backar ett par steg bakåt självmant.
Friheten är väldigt god sak i sig, som även den kan ha sina egna nackdelar.
Att släppa min våg... skulle på ett sätt vara harmonsikt.
Jag skulle då kunna äta fritt var jag än befann mig då jag åt...
samtidigt som jag redan nu är klart medveten om att
mina portioner definitivt skulle minska i mängd.
Ligger det en tredjedel mindre upplagt än det som de anser som normala ser mina ögon det som överstigande.
För mycket om det är strax därunder.
Jag ser fortfarande de mindre portionerna som de mer normala
och det i sig kan leda till ett tillbakafall.
Om tvåan, så skulle jag nog känna mig fortsatt låst.
Att släppa taget om måtten fullkomligt...
skulle rubba min kontroll totalt och då skulle det råda kaos.
Jag vet inte,
jag seriöst vet inte alls.
Kommentarer
Postat av: Malin
Vad du än väljer att göra så tror jag att du fixar det, och kom ihåg att du inte vill leva resten av ditt liv med att konstant behöva väga och mäta maten du äter, eller hur?
Kämpa på, Victoria,
jag tror på dig <3
Trackback
