pigment

Men jag ville ju veta.
Jag ville veta så mycket, hur, varför, när.
Det kändes som om jag var på väg att spricka itu.
- jag behövde få ur mig så mycket, så många ord och
tankar som långsamt drev mig själv till vansinne.

Min behandlare hade redan varit hemma i en vecka på grund av
stress och skulle enligt de andra även vara borta i två veckor till.


Det är, det var tungt att känna hur jag blev allt mer nedtyngd,
samtidigt som mammas oro steg i densamma takt.
Dessa ständiga frågor om vad som var fel, vad som hade hänt
- alla dessa kunde jag ju inte svara på framför hennes ögon.

Det finns de sakerna och tingen som är en och samma som tabu,
som man bara inte vill visa sin närmaste - i synnerlighet modern.
Hennes tårar räcker mer än väl redan som de varit,
de har redan runnit utöver min osynliga kant.
Det gör ont.
Gråter hon, gråter jag - så enkelt är det.

En mammas blick då hennes egen dotter yttrar ett


Den är rent ut sagt fatal att bevittna, i synnerlighet då en själv är boven i dramat.

Det är nu, som jag verkligen märkt hur stort grepp de inre orden har om min rygg.
Hur deras vassa klor klöser sig fast så att det blöder, samtidigt som de väger bly och järn.

Jag orkar knappt skriva, inte heller läsa.
Min mage kan göra så fruktansvärt ont,
samtidigt som det känns som om någon kommer att hugga mig med en kniv bakifrån.

Ingen går att lita på,
de vill alla mig illa.

Jag är en konstig människa...