pigment

Jag började skissa upp på ett blankt pappersark för någon dag sedan
och lät min stiftpenna leda mg fram istället för huvudet...
och efter ett tag lade jag märke till hur det hade bildats en trädstam.
Förlängningarna av grenarna förvandlades till en aorta,
och sedan två lungor bestående av rinnande hål.

Det fanns inga blad, inga blommor, utan bara blodådror.

... och det fick mig att backa för en sekund.

Så som föreläsarna bara dagen innan hade talat om det,
Trädet är den starkaste symbolen som kännetecknar för "jaget".
Trädet brukar känneteckna personen själv på ett eller ett annat sätt.

Vem är det här trädet, vem är då "jag"?
Den ser ju inte så glad ut i sig...
inte ens ett enda flaxande löv på kanten och
vissa delar rinner ju till och med upp och ned,
till och med de där klassiska hålen i trädet som enligt bildterapin
(om inte missuppfattat) kännetecknar psykisk ohälsa...

... och samtidigt ändå, så känns det här trädet så otroligt träffande för min del.
Det här är jag, det känner jag.
Jag är veckad upp och ned, det känns inte som om jag
består av mer än mina organ och hjärtat som gör ont.

Det här är mitt träd.