En värme

"det är särskilt hur pass en dag i sig kan låta sig vändas till en annan sida.
Faktumet att pengarna på kontot sinat och den andra, randiga tröjan hos Weekday
med tårarna i halsen fick släppas taget om,
tappar sin laddning då en tillåter sig att dra ett djupt andetag.
Hade köpt ett klädesplagg redan, varför inte minska risken för ytterligare ett impulsköp.
En varm latte på ett utav Söders fik, en sista ledig sittplats i det yttersta rummet vid bageriet.
Mitt i allting lättas de allra tyngsta molnen upp ovanför en inuti himlavalvet.
De första sidorna lästa i nästa bok i Haruki Murakamis följe, "Sputnikälskling", vilka trollbinder mig.
En sotig zebra utav kol springandes längs väggen
och Sigur Ros instrumentala signum korsandes luften."...

var vad som fylldes i på mitt klotterblock som låg väntandes i väskan.
Var och varenda människa har sina små indivduella guldkantade ting i vardagen...
medan jag finner frid och lugn nog i en sojalatte för att skriva de allra mest utspridda tingen.
Kaffe, te, låt det vara, så känner jag en stark vurm för någonting varm att dricka.

Och förmodligen det efter det sista året under min gymnasietid då jag endast
åt mina kalla, likgiltiga matlådor utav bulgurblandningar i skolbiblioteket.
Det, medan värmesystemet inte fungerade alls. Folk vandrade runt i sina Canada Goode inomhus.
Bristen utav underhudsfett fick mig att näst intill falla ned ifrån stolen på golvet utav utmattning.

Vissa saker låter sig helt enkelt gräva sig ned under skinnet på en, och dessutom stanna där.
Och på all bekostnad försöker jag att vända mig ifrån all möjlig påminnelse som detta innebär...
vandra omkring med raggsockor hemma fastän det endast är augusti,
till att väldigt, väldigt sällan välja kall mat då den skall beställas.
De musiklåtar som jag alltid lyssnade på dessa tider i biblioteket slås av direkt,
eftersom då kan jag se hur jag drog de knappt existerande fettspringorna i smörgåspålägget
för att sedan pussla samman de största resterande bitarna på överkanten.
Det gick i perioder, dock var lunchen alltid densamma varenda dag.
Detsamma frukosten under de alltför tidiga morgnarna då klockan var ställd på halv fem.

Just denna känsla av att hela tiden vara på flykt, på språng.
Spring människa, spring så att ingen av dessa människor utan förståelse ser dig.
Ensamheten ilande längs den hela ryggraden, längs en självvald avskildhet.
Dessa dagar, vilka inte unnade ens kropp en enda gnista utav värme...



kanske är det inte så konstigt att en helt vanlig latte upplevs som hopp ändå.
Kostar visserligen en liten summa, finns inte upphällt i glaset i sin evighet...
dock skänker den värme momentet min hand håller om den.
Är täckt utav ett ljuvligt skum till skillnad ifrån mina utstickande höftben
vilka gjorde det smärtsamt att lägga mig ned på ryggen emot en matta.

Så länge som det finns en gnutta värme, finns det liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0