En alltför brant bergstopp
Just nu tycks jag stå på en sådan där bergstopp där man inte vet vilken nedförsbacke
man skall ta för att samtidigt inte falla ned framåt.
Kanske en aning som en identitetskris där någonting fullkomligt annorlunda
ifrån det bakom ens rygg väntar rakt framför en, bakom en stängd dörr.
Vardera moment, vardera dag tycks smått överraska både positivt och negativt.
Fast på sistone har det nog förmodligen dragit sig mer emot det andra alternativet.
Då jag i fredags kom hem ifrån min dag i stan, satt hunden utanför kontoret med
den ena tassen i luften och haltade som aldrig förr.
Dagen efteråt var det värre och de åkte till veterinären med honom.
Under det momentet föll någonting kvickt och fatalt ned mot ytan på min insida
och det mentala känsloläget lät sig ta formen av ett illamående.
Tio år, tio år, kunde det höras ekande djupt inifrån.
Hunden var tio år, vad om de skulle säga att det inte var meningen att lägga ned pengar på honom.
satt föräldrarna och höll med om innan dess.
Hunden fick inte dö nu, inte nu. Hellre då jag inte var hemma längre,
hellre då ag var så långt därifrån som man kunde komma.
Skulle jag se mina föräldrars melankoliska ansikten,
pappas sällsynta tårar då han väl förlorat sin bästa vän,
skulle ryggraden till att lämna dem ensamma i huset inte räcka till.
Imorde då det väl var dags för morgonpromenaden
med hunden städade mamma och jag där hemma,
och mitt i dammsugandet hördes hennes mobil blinka sig igenom bakgrunden.
Något slogs ned i min mages djup och då ögonen blickade
pappas namn på mobilskärmen kom som ett slag i ansiktet.
suckade hon med en brysk ton medan jackan drogs på.
Efter att dörren slagits igen kunde endast regnets
smattrande emot fönsterrutornas närvaro höras.
Någonting tycktes abstrakt riva skinnet av mig och benen tog ett språng uppför trapporna
innan jag med hjärtat i halsgropen slog numret till min äldre syster på besök i Stockholm.
Under samma ögonblick som tåren rann nedför kinden, så jag hur de kom nedför uppfarten.
Pappa med sitt lilla ryggskott bärandes på hunden med dess oskyldiga minspel.
Den lydiga lilla pojken hade sagt till då hans tass inte gick med på att haltas mer med
och rent av satt sig ned på den dyblöta asfalten.
Medicinen vill de inte lämna ut till oss förrän om tio dagar,
och för var gång som jag går i närheten av honom ger jag honom en kyss på huvudet.
man skall ta för att samtidigt inte falla ned framåt.
Kanske en aning som en identitetskris där någonting fullkomligt annorlunda
ifrån det bakom ens rygg väntar rakt framför en, bakom en stängd dörr.
Vardera moment, vardera dag tycks smått överraska både positivt och negativt.
Fast på sistone har det nog förmodligen dragit sig mer emot det andra alternativet.
Då jag i fredags kom hem ifrån min dag i stan, satt hunden utanför kontoret med
den ena tassen i luften och haltade som aldrig förr.
Dagen efteråt var det värre och de åkte till veterinären med honom.
Under det momentet föll någonting kvickt och fatalt ned mot ytan på min insida
och det mentala känsloläget lät sig ta formen av ett illamående.
Tio år, tio år, kunde det höras ekande djupt inifrån.
Hunden var tio år, vad om de skulle säga att det inte var meningen att lägga ned pengar på honom.
"Det är ganska definitivt borelia"
satt föräldrarna och höll med om innan dess.
Hunden fick inte dö nu, inte nu. Hellre då jag inte var hemma längre,
hellre då ag var så långt därifrån som man kunde komma.
Skulle jag se mina föräldrars melankoliska ansikten,
pappas sällsynta tårar då han väl förlorat sin bästa vän,
skulle ryggraden till att lämna dem ensamma i huset inte räcka till.
Imorde då det väl var dags för morgonpromenaden
med hunden städade mamma och jag där hemma,
och mitt i dammsugandet hördes hennes mobil blinka sig igenom bakgrunden.
Något slogs ned i min mages djup och då ögonen blickade
pappas namn på mobilskärmen kom som ett slag i ansiktet.
"Nu har väl någonting hänt",
suckade hon med en brysk ton medan jackan drogs på.
Efter att dörren slagits igen kunde endast regnets
smattrande emot fönsterrutornas närvaro höras.
Någonting tycktes abstrakt riva skinnet av mig och benen tog ett språng uppför trapporna
innan jag med hjärtat i halsgropen slog numret till min äldre syster på besök i Stockholm.
"Hallå~?"
"H-hej, kommer du hinna hem någonting...?"
"Nej, det kommer jag inte... hur så?"
"S-snälla kom hem och hälsa på Sigge, han mår inte bra...!
Han kan inte ens gå, han har så ont...!!"
"Vad menar du? Var är han, var är mamma någonstans just nu?"
"Hon gick för att möta pappa, för han s-slutade att gå borta vid grannen...
d-de håller på att bära hem honom nu...!"
"H-hej, kommer du hinna hem någonting...?"
"Nej, det kommer jag inte... hur så?"
"S-snälla kom hem och hälsa på Sigge, han mår inte bra...!
Han kan inte ens gå, han har så ont...!!"
"Vad menar du? Var är han, var är mamma någonstans just nu?"
"Hon gick för att möta pappa, för han s-slutade att gå borta vid grannen...
d-de håller på att bära hem honom nu...!"
Under samma ögonblick som tåren rann nedför kinden, så jag hur de kom nedför uppfarten.
Pappa med sitt lilla ryggskott bärandes på hunden med dess oskyldiga minspel.
Den lydiga lilla pojken hade sagt till då hans tass inte gick med på att haltas mer med
och rent av satt sig ned på den dyblöta asfalten.
Medicinen vill de inte lämna ut till oss förrän om tio dagar,
och för var gång som jag går i närheten av honom ger jag honom en kyss på huvudet.
Kommentarer
Trackback
