En samvaro

Idag, söndag tycks hela tillvaron hemma cirkulerat kring hundens hälsa,
att hålla ett öga på ifall hunden satt sig ned och inte ville ta ett steg till.
Att se föräldrarnas aningen spända uttryck har satt sig in i min märg,
och hur pass min pappa ringde som en tok efter den bekanta veterinären,
fick blicken att vandra längs rummet.
Momentet han väl fick syn på honom klippandes gräset i sin trädgård och förklarade,
verkade det som om det skulle bli bråttom.
Om den starka antibiotikan inte skulle ha någon som helst effekt efter ett tag,
skulle det helt enkelt vara att "komma in med honom".

Förr eller senare kommer dessa moment då tiden plötsligt slår en uppmärksam
över att den trots allt hela tiden rör på sig.
På en och samma gång som mitt sinneslag helst vill lägga sig ned med ansiktet in mot soffan,
kan man inte heller lämna in esset.
Dock höll det nästintill på att driva mig till vansinne efter nästan två timmars vaktande
på nedervåningen framför de fatalt värdelösa dagsprogrammen som teven hade att erbjuda.

Den nödvändiga sysslolösheten tycktes klösa sig in inuti mitt huvud,
just faktumet att jag endast kunde sitta i sällskapet utav mina egna tankar.
Ville göra någonting, någonting. Laga den där kryddiga äppeldesserten
och ha den stående färdig på bordet då alla väl kom hem. Kan inte, måste vara tyst.
Måste hålla igen mig så att hunden som funnits vid min sida under halva livet samlar kraft.


[mina kryddiga äpplen tycktes i alla fall att vara uppskattade]


Kan inte lägga mina tankar på mitt uppföljningssamtal hos ätstörningskliniken
som tar plats under torsdagen.
Har jag möjligtvis tappat vikt under två månaders tid, tappat muskulatur, låt det vara.
För momentet tycks inte mat, inte min kropp att spela någon roll.
Bara den hela samvaron i hemmet inte krackelerar innan jag själv försvinner.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0