pigment

Då jag väl satt ned på tåget som skulle lämna Göteborg med slutdestinationen Stockholm i söndags,
kunde jag känna hur hela min kropp drog en djup suck ifrån topp till tå.
Nog hinner en med mycket under fyra dagar på en annan plats,
vare sig det laddas med en negativ eller en positiv laddning.
Från de mindre uppskattade tingen som att nästintill missa tåget nedåt,
till att utforska nya platser.

Det som jag under den första dagen främst lade ned mina tankar på var
ifall min äldre syster skulle påpeka någonting om min kropp eller inte.
Om det skulle ha skett någon skillnad, skulle hon allt se den. Om någon, i synnerhet hon.

Därför var det vad fokusen var siktat emot, de få moment som jag inte stirrade ut igenom
tågets fönster som den allra mest nyfikna femåringen.
Hur omgivningen skiftade ifrån att vara stad till landsbygd, brant till slätaste äng.
Har man under en behandling endast fått tillbringa sina dagar inomhus dag ut och dag in,
samt instängd i värmerum, lär det en att uppskatta de allra men bortglömda tingen.
Det brinner en liten flamma utav lycka över att kunna sitta på ett tåg.

Hon nämnde ingenting angående min kroppsbyggnad då vi möttes med varandra,
inte heller då jag utmattad av västkustens fuktiga värme bytte om till svalare.
Det fanns ett uns utav hopp trots allt detta ändå...


... tills vi ätit färdigt middagen under kvällen.
Medveten om att en argumentation mot henne skulle sluta upp i förlust,
valde jag att göra som tillsagd utan att yttra ett ord.

Medan jag kunde höra Bon Iver spelas i bakgrunden på hennes Spotify
kunde jag dessutom betrakta hur hennes hallspegel fann mig för mager.
Mina armar var formade som streck,
min bringa var smått kantigd istället för att svänga ut i kurvor.
För var gång som jag vandrade förbi den,
vred jag på mig själv i profil för att försäkra mig om saken.
Lägenheten var så pass liten att den  tycktes vilja lämna mig ifred
lika mycket som smärtan i min nacke efter att ha släpat på väskorna ville släppa taget.



Det var faktiskt sanningen. Och jag hade inte slutat träna yoga heller för den delen...
vilket ledde till att jag vred på min kropp ännu mer.
Hade jag kanske förlorat muskler?
Var det därför hon var på mig att jag skulle lägga till och äta upp vid måltiderna?
Vad skulle jag göra om jag förlorat muskler och istället omvandlat dem till rent fett?

Det gick inte att hålla upp i hennes takt då jag hade matproblem,
i synnerhet inte då hon gick och åt lite grann hela tiden.
Utan istället fick jag gå runt och känna mig fylld ända upp i halsen,
svälja maten med ett vagt leende och brist på ord för att sedan
smått gråta till mamma i telefonen över vad att göra då jag väl satt ensam.

Jag var medveten om att jag behövde äta, vilket jag dessutom gjorde.
Fem till sex måltider om dagen vilket skulle kallas för normalt.
Och ändå fann jag mig själv obehagligt rektangulär där överkroppen skulle vara oval.
Hade sett det komma. På samma gång som ögonkontakten med dilemmat tog emot.