pigment

Hur en människa än må vända på omständigheterna åt alla dessas vinklar,
ligger ändå det där smått dåliga samvetet kvar där inombords i en dunkel ton.
Stirrar på mig, på en och samma gång som mitt sinne omedvetet förnekar dess faktum.

Med handen på min bringa, betraktar jag var morgon mitt aningen kantiga axelparti.
Med en röd penna i tusch har jag under gårdagens kväll skrivit "ÄT!!" för att lägga på minnet.
Beordrar mig själv till att göra en sak, samtidigt som min kropp inte handlar på samma vis.
Det enda som jag kan säga med en säkerhet är att jag känner mig som
sexåringen med den opassande saken dold bakom ryggen.

Tar jag en extra ruta utav mörk choklad till mitt kvällsmål för att lägga till,
etsas tanken på just den lilla saken fast innanför ögonlocken på mig.
Vandrar jag runt omkring, ser jag den. Blundar jag är det fortsatt där.
I slutändan tycks känslan utav maktlöshet stiga mig ovanför huvudet.
Det blir som om ängslan som jag går emot attackerar tillbaka
och tar ett grepp fast om min strupe i ett defensivt försvar.


mammas smått lättsamma leende längs ett


Mitt i allting tycks jag vandra runt i ett mörker med ett band för mina ögon.
Eftersom att vad jag skall göra, tycks jag inte ha den blekaste aning om.
Det enda jag kan göra är att se hur min kroppsform långsamt men säkert ändrar skepnad
och inte lyfta på handen för att förhindra det.

Känner mig som om stel utav rädsla.
Rädd för att tappa tag om räcket och falla tillbaka.