Ett hålrum

Plötsligt slår det en då det är mindre än en och en halv månad som återstår.
Steget emellan mer än två månader och mindre känns som en stark vind som väcker upp.
Längs allt detta befinner jag mig i som det ekande vaakumet,
vilket tar plats mitt i hålrummet som skiljer åt ängslan och förväntningar.
Om imorgon exakt sex veckor sitter jag i Paris flygplatsterminaler i väntan på ett byte.
En och en halv månad må verka långt, men med räknade helger blir det kort.

Mitt emellan detta finns det en lista skriven "ända ned till golvet" som väntar med tomma rutor
längtandes efter att bli ifyllda med djupaste bläck.
Från de allra mest grundläggande som att skaffa mig linser(till slut),
till att kunna skriva och läsa mitt självbestämda mål på 650 kinesiska tecken...
bortsett ifrån faktumet att mitt sista uppföljningssamtal på ätstörningskliniken
innan min utresa väntar på mig under nästa vecka.


Låt det vara bitter, låt det vara sött.
Huvudsaken är att jag håller mina måltider på en passad variation
så att behandlarna inte ifrågasätter mina val ifall vikten råkat vackla en aning.
Nog kommer jag iallafall inte att leva på nötter och frukt då nästintill varenda vardag
kommer att tillbringas i universitetets bibliotek med ansiktet nedgrävt i grammatik.
Väckarklockan ställd på halv sju, då det fortsatt är vad de flesta kallar för "lov".
Men. Bekräftelsen av att känna sig duktig och bestämd slår nog det mesta
och kontrollen behöver riktas åt någonting annat än just mat.
Och i sällskap av en sojalatte som studiesällskap gör vem som helst lycklig.

Ett hårt arbete lönar sig alltid i slutändan på något vis.
Och genom allting vill jag visa alla andra omkring mig, framför allt mig själv, att jag kan.
Att jag kan klara mig själv på egen hand, utan att falla nedför djupa stup åter.
Att jag fastän min erfarenhet utav depression och ätstörningar sedan kan växa upp.

Livet kan för vissa innebära att vandra i cirklar och risker krävs för att bryta sig ut ur dessa
och upptäcka omgivningen som väntar på en utanför.
Exakt som vissa människor klipper av längden av de svåra åren på hårlängden,
har jag bestämt mig för att klippa mig en lugg inför min flytt.
För att jag kan. För att jag alltid hyst en avund för de som bar en med glädje
medan modet till att skaffa en själv inte tycktes finnas till.
Min spegelbild skall inte visa den som inte vågar utforska konsekvenserna utav risker,
utan den andre som betraktar dessa med ett förstoringsglas.

en krusbär- och rabarberpaj tillsammans med sällskap, man tackar~



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0