pigment

Var dag är som att hoppa från sten till sten.
Vissa får man grund på, andra låter en slippa nedåt i dess plats.
Det finns dessa dagar som man innerst inne sprudlar utav glädje inombords,
medan dagarna då energin ligger nere på noll visar sig runtom hörnet.

När jag började på universitetet i den allra första början,
hade jag som ett mål att jag skulle lära känna människor,
kunna umgås i grupper, stora som små,
fastän de större hittills kännts distant och kväljande.
Att kunna se hur de mer "friska" människorna åt, och därmed lära mig av dem.

Jag hamnade i en grupp efter dryga två månader, den som dessutom var den största.
Över tio människor, vilka jag inte kännt ett enda dugg innan dess.
Sådana människor tar alltid formen av ett svart skynke framför mina ögon,
eftersom att jag inte har någonting alls att reflektera med.
Det är då, som det blir så vedervärdigt svårt att ens välja ord,
eftersom att rädslan för att göra fel slingrar ned ryggraden på en.

Dock blir vissa ting klarare längs tiden som går,
en multiplicerar och adderar vad den ser, och förhoppningsvis löser en ekvation.
Det känns som en tyngd lättad från axlarna då det finns någon bredvid en i salen,
samtidigt som längs det anländer krav att cirkulera kring.
Då kommer orden, vilka aldrig verkar ta slut.
Fastän det sagts vad en ville tala om, lägger man till ett ord efter ett annat,
vilket i slutändan glider ut som en ren sörja.
Lämnar en liggandes under natten med ångesten av att ha valt fel ord, fel ting.

Mitt huvud är ett kaos. Det får aldrig ro.
Ty ingen, i synnerhet jag, är kapabel att göra allting jag vill, känner för.
Väljs en sak, låts ett annat ting susa iväg i dess plats.
Hungern försvinner, magen ställer sig i protest,
klagar med en snäppet förvredad röst om att det inte är på detta vid saker skall gå.

Plötsligt finner jag mig själv sittandes under uppmärksammandet av
att jag inte hållit löftet jag lovat mig själv dagar innan.
Plötsligt finner jag mig själv smått fördärvad.

Tåget lämnar stationen.
Dock med en person lämnad kvar på stationen.
Vinden susar den förbi, dock med sin egen takt.