Likheter



Det blev att jag fastnade vid "Supersize vs Super Skinny" på eftermiddagen,
vilket knappast är det programmet någon som jag skall se på.
Dock kom det ett annat program direkt efteråt som fick mig fastklistrad i soffan
så fort som jag läst titeln på programmet i informationen.

"Barnbantning: Vikthetsens baksida"

Var och varenda ord jag lägger märke till en artikel,
information om ett program, vilket innehåller ordet "ätstörning", "vikthets",
och dylikt blir det som om allting annat utesluts på sekunden.
Att jag måste se och läsa, som om den bittersöta känslan skulle bota allting ont.
Varenda dokumentär om ätstörningar som ens finns på Youtube.
Vad det än är, vad det handlar om, skall det absorberas som om jag vore en svamp.


En specialist påstod att
hjärnan praktiskt taget "stängs av" efter en tid,
och längs det en av de starkaste signalsubstanserna, ångesten på ett vis försvinner.
Att längs detta skulle de med ätstörning inte släppa tag och äta igen,
då det "sammankopplas" med ångest och ängslan.

- och det stämmer ju.
Att en påbörjad ätstörningsbehandling mitt i allt,
plötsligt sprack och drog undan min omkretsande bubbla, trygghet,
och lämnade mig blott naken kvar på grunden.
Det är en hemsk känsla, då tiden plötsligt stannar till och inte rör sig mer.
På sätt och vis blir en klaustrofobisk i sig själv och i dess ekande tomrum.

Den tolvåriga flickan som fixade sitt yttre och såg ut som femton,
ville ha kroppen som ett barns och bar plagg för åttaåringar eftersom att de var mindre.
Man respekterade inte de feta, eftersom att de "inte brydde sig om sitt utseende".
De ville vara plankor och avskydde den enskilda tanken på en "vuxen kvinnas kropp".

Och jag kunde se alla möjliga visioner svischa mina ögon förbi.
Stoltheten av att som nittonåring inte ha en byst(eller rättare sagt en förvunnen sådan).
Den nästan besatt härliga känslan av att röra mina
utstickande höftben då jag väl gått och lagt mig.
Att jag inte kunde se på feta människor med respekt och äcklades av dem,
kände en fullkomlig rädsla för att röra vid dem då jag kunde korsas
av tanken att fettet kanske skulle "smeta av sig" på min kropp.
Nuddade jag en, tvättade, skrubbade jag den ytan vid första bästa tillfälle.
Allt för att "giftet" och "smutset" inte skulle tränga sig innanför skinnet på mig.

Det är någonting som jag fortsatt har väldigt svårt för.
Jag sätter mig helst inte bredvid en överviktig människa på tåget,
nuddar inte vid om det i självfallet inte är nödvändigt.
Det handlar inte om att jag lever på fördomar, att jag känner mig överlägsen över människor.
Utan det är så mitt sinne fungerar.
Reflexerna sitter ständigt där beredda att agera, likaså rädslan som aldrig tycks försvinna.

---
-"Det är endast 1/3 som blir helt friska. 1/3 lever med vissa resterande delar livet ut.
För 1/3 kommer de att mötas av allvarliga konsekvenser"-
---

Jag satt där.
Undrande över vem av dem som jag var.

Kommentarer
Postat av: Sofie

Du tillhör den kategori som du själv väljer. Som du vet: ingen vaknar en dag och "Äh, idag känner jag inte för att vara ätstörd längre. Nu skiter jag i allt och käkar utan mått, mängder och siffror". Man måste jobba aktivt för att bli av med ätstörningen. Bli av med tvång och matfokusering (här vill jag dock vika mig och säga att det måste vara jättetufft för dig med aspergers - men visa att det går!). Ät ordentligt utan förbud eller fixering. Våga var flexibel. Testa. Det är värt det. Jag har kommit en lång bit. Det gäller bara att våga.

Men ingen gör det åt en. Varje dag gäller det att försöka stå upp rakt - trotsa alla de sjuka tankarna. Få perspektiv på saker; lär dig se vad som är sjukt och motarbeta det.



.. Men det här vet du ju redan. Jag tänkte bara... Påminna dig. Och mig. Det är viktigt att man inte ger upp.



Jag ger dig tusen stärkande kramar!

2010-11-07 @ 23:11:42
Postat av: cecilia

Håller med Sofie, du blir den du väljer att bli, när tiden är mogen hoppas jag verkligen att du väljer och bestämmer dig för att bli den tredjedel som blir helt frisk. Och en viktig del för att bli det är att sluta med sådana där tv och youtube program. Dessa bara stjälper, de hjälper INTE, jag talar av egen erfarenhet. Så om du har modet, berätta för din behandlare om sådant som du nu skrev i ditt senaste inlägg, varför inte skriva ut just detta inlägg och visa för din behandlare, det kan utgöra ett underlag för vad ni kan jobba vidare med. Inte ska du väl låta allt hårt arbete gå till spillo, din kamp mot ätstörningen ska sluta med DIN seger, eller hur!!

Massor av pepp till dig, du konstnär i både ord och bild!

2010-11-08 @ 09:02:10
Postat av: anapanda

Jag har haft ätstörningar sedan jag var tretton (är nitton nu). Jag har blivit friskförklarad nu men det är bara fysiskt. Det psykiska är fortfarande kvar. Vetifan hur man får bort det.



har lagt ut en ny videotävling på bloggen som går ut på att du ska - som i förra videotävlingen - lista ut vilken låt det är som jag spelar på piano. så kika in om du har lust och se om du vet vilken låt det är :)

2010-11-08 @ 12:40:19
URL: http://anapanda.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0