pigment

Ibland möts man av dessa dagar som utan tanke låter förnuftet "förnuftet" ta över,
och göra den spontana känslan och känsla i allmänhet inkapabel att se.
Denna dag var en sådan från och med det ögonblick ögonen öppnade sig.
En dag då ångesten tagit sitt försprång till sin egen fördel.


då kommer den där impulsiva innersta viljan att slå min vänstra arm blå,
som jag gjort för ett dryga år sedan då den speglande vreden blev alltför stark.
Att jag verkligen inte duger, att jag inte försöker,
att det inte finns en ett enda uns av värdighet inom mig själv och mitt sinne.
Ärr försvinner inte, till skillnad från blåmärken.
Men i dess plats sjunker man i en allt mer förnekande ställning, om att ingenting är fel,
som det finns många kvinnor i i dagens samhälle.
"Min man hade bara druckit lite", "Jag lär mig av mina misstag", "Det var mitt fel".

Man fäller upp ett paraply i tro om att regnet inte kommer att smattra.

Dock har jag inte slagit min arm under över ett halvt års tid, förutom en gång.
Istället övergrips jag vid vissa tillfällen av en fullkomligt panisk ångest,
som att någon försöker dra mitt huvud från kroppen.
Istället får jag låtas se på när min energihalt sjunker ned i botten.
Allting är bättre än den fysiska, destruktiva vreden.
Det får jag intala mig själv då det svarta svept sig över mina ögon.

---

Idag har jag vandrat runt på Södermalm med min mamma vilket var en väldigt lång tid sedan.
På ett vis känns det alltid som att tre fjärdedelars tyngd lyfts från mina axlar,
då jag har en människa att umgås med.
Då övermannas jag inte av den där ängslan och känslan av att folk skulle se på mig
och döma mitt varenda steg jag tar.

Vartifrån det kommer har jag ingen aning om,
men att gå omkring de allra värsta folkmassorna innebär samma känsla
som att vandra kring becksvarta vålnader, vilka stirrar på en.
Man kan inte se dem alla i ansiktet, dock har de fler ögon tillsammans än mina två.

Den enda tid som jag inte burit på dessa ångestfyllda tankar,
var då jag vägde som allra minst(3-kg).
För då hade jag staplat upp en osynlig mur omkring mig som gav trygghet,
att jag visste att jag vägde mindre än majoriteten,
än dessa människor som alla troligen vid något tillfälle gett en diet ett försök.

Då skulle de se på mig, avundas mig,
eftersom att jag uppnått vad de alla inte var i närheten eller hade kontrollen till.
Då kunde jag i mina tankar peka ut att den ena personen vägde mer än mig,
den tredje mer, den fjärde definitivt mer...
medan de omkring troligen såg på mig som ett vandrande skelett.


Hur som helst, så hittade jag i alla fall några ting~!