pigment

Det var ett tag sedan jag skrev här sist nu, på grund av vissa och andra saker.
Ibland låter man sig absorberas alltför mycket i saker och ting,
att tiden mitt i allt plötsligt farit en förbi.

För en dryg vecka sedan skickade jag ett e-mail till min lärare angående
hur många det skulle vara som får åka till Japan under hösten.
6-8 sade han, och huvudsakligen framplockade efter resultatet på sluttentamen om en dryg månad.
Att det var ett sådant antal, samtidigt som vi var omkring 140 som läste kursen,
fick någonting att luckras upp inom mig.

Vad det var, kunde jag inte finna det exakta ordet för.
Stress. Ett sinne uppe i fullgång. Tid och tid...
då jag för första gången vände upp en gammal exempelstenta som jag skrivit ut,
kändes allting även fullkomligt distant.
Att var och varenda fråga bestod av diffusa mönster jag inte kunde svara på.
Och det var detta, som skulle vara låset att vrida om på dörren.

Från ett bakslag över att konversationen inte haft det allra högsta betyget precis,
kunde jag på ett moment känna hur all tyngd hade svepts bort från mina axlar.
Nästan som om tyngden lyfts för att en skulle springa.
Innerst inne bland medvetandet om att jag skulle ta alltför illa vid om det inte skulle gå vägen,
kunde jag känna flammor kretsa runt omkring inom min kropp.


... så det är det som jag gjort under de senaste dagarna.
Studerat och studerat, var och varenda timme som det inte funnits något nödvändigt att få gjort.
Idag, då jag endast skulle iväg och träna, har jag suttit i över fem timmar.
Det känns inte helt som att det är pina och plåga,
utan som om adrenalin och utblommande hormoner väller framåt
för var ord som jag skriver.
Jag gör någonting bra, jag ödslar inte tiden.
Jag ligger efter, men jag springer för att hinna ikapp.

Fastän det finns den där ständiga längtan att spendera tid vid datorn och dylikt,
finns den mildrande tanken att det handlar om en månad, sedan är det frihet.
Förnuftet tar över känslans area, som om den vänstra med den högra hjärnhalvan.
Studerar jag inte, sitter jag och analyserar,
räknar över hur mycket tid som kan läggas ned till det under dagens resterande tid.
Dessa moment tankarna kretsar kring maten,
präglas dem av sortering över vilken mat som är bättre, bäst för hjärnfunktionen.

Det är vid sådana här tider och tillfällen som jag konstant
möts av inblicken att min Asperger sannerligen finns till, bortsett från det resterande.
Då, som allting, likt en tratt, steg för steg dras in till en punkt.
Det finns endast en sak, allting skall kretsa kring en sak,
saken försvinner aldrig ut ur mitt huvud. Huvudet blir huvudet av en robot.

Jag kan känna på mig att mamma känner glädje över att jag åter igen kan känna motivation
över någonting, vilket jag varken orkat eller gjort under år.
Jag kan lägga märke till det då hon påminner mig om att, skulle jag inte studera nu.
Men vart befinner sig gränsen för vad som är sunt och förnuft?
I synnerhet då jag rasade i vikt under mitt projektarbete,
till den nivå att min kreativitet försvann helt och hållet under över ett års tid.
Minnena om att allting som fanns i mitt liv var recept, fakta, studier,
ett vacklande mellan besattheter kommande från två riktningar.

Det värsta skulle vara ifall jag inte skulle bli en av dem,
de som får åka till landet i öst under hösten.
Att besattheten är så pass passionerad har inte endast en ros,
utan det är risets taggar som vässas värst under den tunna ytan.
Då skulle allting falla samman och gå hål på, och maten längs det.

Plötsligt har murarna kring ens sinne stigit den över huvudet.