Fatet som skickas vidare
Under den senaste tiden, har det varit som om tiden knappt haft sitt eget rum.
I dess plats har alla dessa mängder av arbeten, studier täckt över det som ett skum över ytan.
Plötsligt finner man sig själv med återkomna magproblem,
samtidigt som klockan redan slagit för sent för att skriva på bloggen.
Plötsligt kan det svarta ännu en gång svepa om en.
Jag vet inte ifall det är på grund av att det hänt så mycket nya ting på sistone,
eller att det bara är mina knän som långsamt faller mot marken...
endast denna tanke av något dragit och pressat musten ur mig.
Mitt i allt befinner man sig i ett stilla kaos som ingen annan kan lägga märke till.
Allting finns endast inuti mitt huvud, allt nöter sönder inombords.
Hur skulle jag kunna vara kapabel att sätta ett ord på varenda uttryck som jag kände?
Då jag väl fann ett någolunda ord, skulle jag givetvis förklara det i detalj.
Plötsligt fann jag mig själv och talade emot allting som hade med spontanitet att göra.
För varje förslag som anlände, slog jag upp min defensiva bubbla omkring mig.
Allting, allting, allting skulle låta så förbannat fel.
Hur kunde en människa äta på sådana sätt?
Då det inte hade några som helst god vanor i sig?
... och på samma gång, var det dock vad man kallade för normalt.
Hur stor andel av Sveriges befolkning hade måltider på bestämda tider,
och ett liv som formade sig efter maten istället för det motsatta...
"Du fyller fyra av sju friskhetskriterier av den här behandlingen.
De återstående är de höga halterna av depression, ångest och tvång enligt enkäterna,
normalt förhållande till mat vilket sammanfattar
inga förbjudna livsmedel samt normala hunger och mättnadskänslor...
och en del är ju sådant som jag inte tror att vi på ätstörningskliniken kan hjälpa dig mot,
längs att du har din Aspergerdiagnos och dylikt"
Varför kunde jag aldrig få må bra för en gångs skull?
I dess plats har alla dessa mängder av arbeten, studier täckt över det som ett skum över ytan.
Plötsligt finner man sig själv med återkomna magproblem,
samtidigt som klockan redan slagit för sent för att skriva på bloggen.
Plötsligt kan det svarta ännu en gång svepa om en.
Jag vet inte ifall det är på grund av att det hänt så mycket nya ting på sistone,
eller att det bara är mina knän som långsamt faller mot marken...
endast denna tanke av något dragit och pressat musten ur mig.
Mitt i allt befinner man sig i ett stilla kaos som ingen annan kan lägga märke till.
Allting finns endast inuti mitt huvud, allt nöter sönder inombords.
---
(bilden är från deviantart.com)
---
"Som sagt, hade jag bett dig att tänka över tills dagens samtal
vad det mer finns för någonting som du skulle behöva hjälp av från den här kliniken"
("... jag visste det")
"Det... det är så svårt att hitta orden...
jag har dessa tvång, att jag räknar varenda tugga, att ingenting får vara udda, utan jämnt...
det går inte att äta någonting utan att tänka"
"Dessa saker är ingenting som jag exakt kan hjälpa dig med.
Tvången får du gå emot, sluta räkna, sluta tänka"
"Jag vill kunna äta utan att behöva tänka vad jag än äter,
jag vill inte behöva tänka"
"Och hur menar du med det?"
"Jag vill... jag... det är så svårt att hitta ordet för det... spontan.
Jag vill kunna äta spontant"
"Hmm"
(bilden är från deviantart.com)
---
"Som sagt, hade jag bett dig att tänka över tills dagens samtal
vad det mer finns för någonting som du skulle behöva hjälp av från den här kliniken"
("... jag visste det")
"Det... det är så svårt att hitta orden...
jag har dessa tvång, att jag räknar varenda tugga, att ingenting får vara udda, utan jämnt...
det går inte att äta någonting utan att tänka"
"Dessa saker är ingenting som jag exakt kan hjälpa dig med.
Tvången får du gå emot, sluta räkna, sluta tänka"
"Jag vill kunna äta utan att behöva tänka vad jag än äter,
jag vill inte behöva tänka"
"Och hur menar du med det?"
"Jag vill... jag... det är så svårt att hitta ordet för det... spontan.
Jag vill kunna äta spontant"
"Hmm"
Hur skulle jag kunna vara kapabel att sätta ett ord på varenda uttryck som jag kände?
Då jag väl fann ett någolunda ord, skulle jag givetvis förklara det i detalj.
"Ställer du klockan på helgen? Äter du klockan sju på helgmorgnar?"
"Haha, nej inte sju..."
"När äter du din frukost då? När går du upp?"
"... äter den halv åtta, kvart i"
"Du skall inte prova att äta frukosten klockan nio då?"
"Då är pappa i köket, och jag kan inte koppla av då han håller på och för oväsen
i köket och kanske mitt i allt får för sig att ta ur diskmaskinen medan man äter"
"Eller varför inte ställa klockan alls?
Sova tills du vaknar, som de flesta människor gör på helgerna"
"Pfft, och vart skall jag kunna få in förmiddagsmålet då?"
"Ät det på samma gång som din frukost"
"Min mage skulle inte klara av det"
--
"Brukar du äta något emellan målen någon gång ibland?"
"Nej"
"Varför inte?"
"Därför att det slår emot klockan och rubbar strukturen då.
Dessutom är det inte en bra vana, och inte heller bra för ens tänder..."
"Haha, nej inte sju..."
"När äter du din frukost då? När går du upp?"
"... äter den halv åtta, kvart i"
"Du skall inte prova att äta frukosten klockan nio då?"
"Då är pappa i köket, och jag kan inte koppla av då han håller på och för oväsen
i köket och kanske mitt i allt får för sig att ta ur diskmaskinen medan man äter"
"Eller varför inte ställa klockan alls?
Sova tills du vaknar, som de flesta människor gör på helgerna"
"Pfft, och vart skall jag kunna få in förmiddagsmålet då?"
"Ät det på samma gång som din frukost"
"Min mage skulle inte klara av det"
--
"Brukar du äta något emellan målen någon gång ibland?"
"Nej"
"Varför inte?"
"Därför att det slår emot klockan och rubbar strukturen då.
Dessutom är det inte en bra vana, och inte heller bra för ens tänder..."
Plötsligt fann jag mig själv och talade emot allting som hade med spontanitet att göra.
För varje förslag som anlände, slog jag upp min defensiva bubbla omkring mig.
Allting, allting, allting skulle låta så förbannat fel.
Hur kunde en människa äta på sådana sätt?
Då det inte hade några som helst god vanor i sig?
... och på samma gång, var det dock vad man kallade för normalt.
Hur stor andel av Sveriges befolkning hade måltider på bestämda tider,
och ett liv som formade sig efter maten istället för det motsatta...
"Du fyller fyra av sju friskhetskriterier av den här behandlingen.
De återstående är de höga halterna av depression, ångest och tvång enligt enkäterna,
normalt förhållande till mat vilket sammanfattar
inga förbjudna livsmedel samt normala hunger och mättnadskänslor...
och en del är ju sådant som jag inte tror att vi på ätstörningskliniken kan hjälpa dig mot,
längs att du har din Aspergerdiagnos och dylikt"
(-kras-)
("Varför... varför...?")
... "Jag märker att du inte tog detta på ett sådant bra sätt.
Vad tänker du på, Victoria?"
"...",
blicken befann sig endast rakt ned på bordet.("Varför... varför...?")
... "Jag märker att du inte tog detta på ett sådant bra sätt.
Vad tänker du på, Victoria?"
"...",
"Vad är det på dina tankar"
"Ingenting..."
"Jo, vad är det?"
"... jag är bara så jävla trött på det här, så jävla trött på allting.
Det räcker inte med fem psykologer, sex kuratorer, fem sjuksköterskor...
de skall fan alltid skicka mig vidare.
De skall alltid säga att de inte kan göra mer för mig..."
("Varför skall jag alltid vara den att bli lämnad... varför...
vad har jag gjort för något fel...?")
"Ingenting..."
"Jo, vad är det?"
"... jag är bara så jävla trött på det här, så jävla trött på allting.
Det räcker inte med fem psykologer, sex kuratorer, fem sjuksköterskor...
de skall fan alltid skicka mig vidare.
De skall alltid säga att de inte kan göra mer för mig..."
("Varför skall jag alltid vara den att bli lämnad... varför...
vad har jag gjort för något fel...?")
Varför kunde jag aldrig få må bra för en gångs skull?
Kommentarer
Postat av: tisa
<3
Postat av: cecilia
Nej, det är nog inte så att de på något vis vill bli av med dig. Kanske vill de bara få dig att reflektera över vad du har kvar att arbeta med inom ätstörningen - och framförallt om du är villig att arbeta bort de problem du fortfarande tycks ha med mat och annat... Är det värt att försöka? Att göra en sista kraftansträngning? Jag tycker det verkar som om du kämpat på så hårt och verkligen slagits kot din ätstörning, jag hoppas att du inser att det nog kan vara värt att försöka slåss lite till. Du verkar ha så mycket att ge till världen, jag hoppas att du en dag ska få må bra i dig själv.
Ge inte upp!
Postat av: Victoria
svar till cecilia:
Ja, jag har börjat inse det nu när jag kunnat smälta in lite av vad som i början varit för mycket att ta in på en gång.
Men jag skall ge det en extra kraft då jag ändå är och länge varit van med att göra det~
Tack för din varma kommentar~
Kramar~<3
Trackback
