pigment

Att stå på en plats med det snara självförtroendet att hålla sig uppe på båda benen,
kan vid vissa tillfällen svepa bort ens balans från grunden.
Jag visste det, visste att den känslan fanns då jag upplevde den igår.

De gånger som jag tränar, handlar det antingen om yoga eller afrikansk powerdans.
Varför, på grund av att det är individuellt, man kan inte ställa krav på sig själv.
Man kan inte vara den som sänker ned nivån för laget.
Dessutom har de varken speglar på det ena eller det andra stället.
Mitt i faktumet som det inte finns en spegelbild att stirra sig in i, känner man av en trygghet.

Eller i alla fall... tills instruktören drog bort det svarta skynket som täckte speglarna,
då den andra halvan, "inner strength" skulle påbörjas under min första komboklass.
Och i samma ögonblick känns det som om en blindbock drogs av,
att en stark vind svepte och lämnade mig blottad naken.
En taklampa rakt ovanför strålade ned emot mig och fick min hud att lysa.
Plötsligt kunde jag känna att min balans inte fanns något mer,
plötsligt kunde mina ögon inte dras bort ifrån spegelbilden.

Varför, ville jag så gärna gråta?
Varför, ville jag så gärna kasta in någonting så att glaset föll ned i tuden bitar?
För att det gjorde ont. Så avskyvärt ont i själen på mig.
Mitt i allting hade jag enorma armar, alltför stora muskler på dem.
Ett ansikte, vilket inte hörde hemma i denna värld... som ville få mig att skrika.

Det första jag gjorde efter att ha kommit hem, duschat och dragit på mig ett linne
var att ställa mig framför badrumsspegeln.
Vilken av dessa speglar ljög för mig, och vilken talade sanning?
I denna spegel var de som de alltid såg ut i spegeln hemma,
ganska nätta med en ton av muskler sedan jag tränat yoga.
Händerna kunde låta sig dras omkring och cirkulera kring magen.
Kanske skulle jag äta mindre ändå... kanske skulle jag också träna mindre
då jag verkligen inte ville bli någon muskulös varelse på 154,5 centimeter.
Muskler var fult, i alla fall för någon på min längd.
Smal, fragil... nätt och kompakt... och plötsligt är jag inte det i spegeln?
Har jag dragit på mig mina strumpbyxor känner jag mig tillfreds,
men drar jag av mig dem dock, vill jag kräkas på grund av hur massiva låren är.


På ett vis skrämmer det mig.
Innan jag började gå ned ännu mer i vikt då jag gick på gymnasiet, tränade jag på gym.
Fick muskler. Dock kom det en tidspunkt då jag plösligt insåg att jag hade "för mycket"
muskler på mina armar och kände en stark vilja att endast skala dem bort.
Jag skulle vara smal och nätt, inte muskulös och hård.
Hela min tillvaro inuti sinnet verkar kretsa kring de samma tankar
som gav mig ett sådant tillfredsställande innan jag blev som sjukast.
Känslan av att vilja vara ren inombords, fri från smuts.

Och i slutändan då jag kommer till sinnes, kan jag endast huka mig emot knät,
tänkandes över vad jag ens håller på med.

---

Veckans första skoldag avklarad.
Och efter att jag stressat i mig min kalla matlåda, var jag tvungen att ila till Aspergercenter.
Avskyr det namnet i sig... låter så pass stämplande, vill inte yttra det.
Egentligen finner jag inte tycke i sådana kurser som de ger.
Känner mig alltid så direkt obekväm med att sitta där inne bland människorna,
fastän de är av "samma sort". Dock aldrig av min ålder.
Det handlar alltid om att min mamma vill att jag skall gå dit, och jag enbart för att få det gjort.
Under all den tiden, känner jag av en iver om att ta till en flykt.
Varför kan jag inte sätt den exakta punkten på, i alla fall inte vilken punkterna.

Kanske för att människorna sittandes omkring mig får mig att
ställa frågan ifall det är på detta sätt och vis som jag är som människa.
Kanske lika gärna för att deras ord påminner mig om fler negativa ting
jag finner hos mig själv, vilka jag försökt att förneka och förtränga.
Ledarna står och skriver upp punkt efter punkt på tavlan om vad som är svårt.
Den känslan är svårt och går inte och smälta, ty det är som att de står och tittar på en samtidigt.


Jag kunde snett lägga märke till att en av handledarna kontinuerligt tittade på mig.
Visste väl det, hon hade inte glömt bort att jag nästan fallit ned ifrån min stol utav sömn
under en annan kurs jag påbörjat då den första japanska terminen dragit igång,
till den nivå att jag var tvungen att avsluta den på grund av utmattning.

Och då vi alla packade ned våra saker efteråt, nuddade hon vid mig...


Det höll henne tyst.
Jag antog att det kom som en stor överraskning att höra ordet "Japan" av alla ting,
längs tanken på att plötsligt åka långt bort ensam då jag det senaste året ätit magmedicin.
Samtidigt som jag kanske velat fråga henne någonting,
var det samtidigt en skön känsla att säga det ut högt och klart.
Kanske, eftersom att jag ville visa mig vara annorlunda från de resterande.


Imorgon skall jag till universitetet med.
Och därefter till ätstörningskliniken på samtal och dessutom få information
av min behandlare om vilka punkter som krävs för en test-friskskrivning.
Ifall vikten är stabil eller inte har jag ingen aning om dock.
Ifall jag kanske gått ned något, så får jag godta det och säga att jag skall äta mer,
ligger jag stabilt i den, kommer det ta emot då jag ätit mindre
(eftersom att jag inte vill äta alltför mycket mer).

Det återstår att se~

Ett kort inlägg innan jag behöver ta igen min distansiella sömn.

Någonting som jag verkligen känner att jag måste lära mig själv,
är att anpassa mig till omgivningen och dess ätvanor.
Det är de som är normalviktiga, det är de som är friska utan ätsvårigheter,
och ändå så kan jag vid vissa tillfällen se på dem som om de inte visste vad de håller på med.
Allting säger att det är jag som gör rätt, allting inuti mitt huvud...
på en och samma gång som jag själv kan tveka på mina visioner på saker och ting.

Det första momentet ser jag det som underligt att inte äta var tredje timme
då det är på det viset som mitt matschema sett ut(8, 10, 12, 15, 18, 20.30).
Under det andra ifrågasätter jag det som varit regler på behandlingen,
som då jag får höra att min vän innan middagen endast druckit energidrycker.
Det är då som all tvekan kommer, om att jag skulle äta vulgärt mycket i jämförelse.
De, som är normalviktiga, skulle äta mindre än mig.

Ikväll, till exempel, åkte jag in till stan för att ha filmkväll
tillsammans med de andra i gruppen från min universitetskurs.
Vad åt vi till middag, ingenting. Det folk köpte var väl för det mesta cola,
någon köpte en måltidsersättnings-bar som den åt väntandes på bussen.
Med mitt senaste mål runt omkring tretiden, fick min "middag"
bli en liten Lindt-chokladkaka som låg i min väska.
På en och samma gång som jag kunde känna av en orolig och smärtsam mage,
fanns det en behaglig lugnande känsla inombords om att jag inte överstigit,
eftersom att ett av de förr schemalagda målen plockats bort.

Vad jag än gör, så verkar det alltid finnas en dold, mörk sida av aktiviteten.
Antingen är den vänd åt det ena eller det andra hållet.
Vilken av dem är det enda som det handlar om.

Hur skall en som har svårigheter med att bedöma vad som är normalt beteende och inte,
någonsin kunna klara sig på sin egen hand utomlands egentligen.
Samtidigt som smärtan i min mage tycks bli värre längs ängslan och velandet,
finns samtidigt den där gnistan inuti mig som vill bevisa att "jag kan".
Fastän min syn på ätande alltid kommer sitta i bakhuvudet, fastän min diagnos.
Att folk, de skall kunna se och häpna.

Under våren skall jag mot alla trots bli friskskriven.
Skall kunna klara mig igenom den andra kursen med hjälp av motivation.
Under den fria tiden lära mig själv att kunna laga riktig mat,
och på samma gång inte tänka på mängden av olja och dylikt.
Finna något sommarjobb så att jag kan få ihop till en summa pengar.
... och sedan efter allting kunna sätta mig på väg till en annan sidan av jorden
med hjärtat sittandes någon annanstans än blockerande inuti halsgropen.

Vill visa att jag kan. Mot alla odds.

Denna dag har jag tillbringat utan tid på universitetet, som alla andra fredagar.
Vilket i sig är så. Otroligt skönt för vardera vecka.
Och min motivation för att sitta och öva upp mina kanji-kunskaper(kinesiska tecken)
har av en särskild orsak lärt sig att hålla sig uppe i skyn.
Detta på grund av faktumet att jag i höst nästan definitivt skall åka till Japan~!


Det verkar som om min mamma för den första gången var villig att lyssna på
vad jag ville säga och visa henne angående universitet och utlandsstudier,
och känslan av det fanns det ingen dylik till.
Som om jag för det första gången kände mig sannerligen bekräftad.
Det var när hon bad mig visa prisklasserna och de olika slags boendealternativen,
när hon bad mig visa CSN-lånsmängderna, som allting kändes så klart.

"I så fall måste du spara"
"De där pengarna som överförs varje månad till ditt bankkonto skall läggas undan"

Men jag kunde märka att det inte var med fullkomlig optimism som hon sade detta.
Och idag då vi pratade smått om det vid frukosten,
yttrades orden om att hon skulle vara väldigt nervös och orolig för mig.

"... men det som skulle oroa mig mest av allting, det skulle vara ifall du började må dåligt igen.
Att du skulle vara ensam där och sedan äta allt mindre.
Du får inte gå tillbaka till det där beteendet igen, Victoria"

"Självklart inte... jag känner bara att det skulle vara väldigt viktigt för mig att åka dit.
En gång i livet, och sedan så är det enklare att sannerligen finna sig själv
då det inte finns saker som influerar ens beslut och val..."

På sätt och vis handlar det som att bli självständig och inse att
man inte alltid kommer att ha en axel att luta på.
Precis som att det är enklare att prata med äldre och yngre än just sin exakta ålder,
finner jag det enklare att tala med utlänningar än svenskar.
Och det eftersom att du annars utav automatik korsas av tanken att

"det är alltså så här som jag skall vara, som människan framför mig".

Den enskilda känslan av att inte ha detta på sina två axlar...
att under överlevnadsinstikt få insikt om
"vad är det som passar mig bäst?", "vad kan jag anpassa mig enklast till?".
Allting för att längs det hela få en insikt om vem jag sannerligen är.
Vem, vilken är personen som betraktas i spegeln var morgon och kväll.

Min ätstörning innehar nog en så kallad nyckelroll i den pjäsen.
Som den starka motvinden och hindrens motagerande konkurrant.
En innerst inne falsk säkerhet som genom linserna tolkas som en allians.
Allt, samtidigt som den håller mig gisslan bakom sin rygg.
Vad att göra, då det inte längre finns någon att ställa sig framför mig?
Att sätta sig i en situation där allting hänger på en själv.
Alla måste resa sig förr eller senare, "när" lyder frågan.

Att komma tillbaka med ett leende på läpparna och säga att "jag klarade det".

---

Har längs det hela visat sig bli en dag då jag suttit framför datorn och därmed
sökt och sökt efter information angående utlandet.
Fast samtidigt är det ju gott i sig att känna sig motiverad
och förhoppningsvis ha någonting att se fram emot och göra sitt bästa inför.

Annars har dagen inneburit självstudier här hemma, promenad,
en tripp till den stora mataffären(där det dessutom var riktigt billiga sesamkakor och dylikt~!),
samt en liten yogastund för att prova på min nya ekologiska yogamatta~

(min dators internet befinner sig inte på primaläget denna dag, så bilder får vänta...)

Vissa dagar balanserar man, vid andra tillfällen faller ens ting ned i grunden.
Att inte våga hoppas, är den självuppbyggda muren mot att bli besviken.
Som om en till offensiv mot attack skulle slå till utan motstånd och därmed bräcka ryggraden.
"Du kan inte vara negativ", "Våga tro för en gångs skull".
Och ändå är det med försiktiga rörelser man vågar hoppas, hesiterande...
eftersom att finns visionen av att en sak inte kommer slå in,
så smälts den enklare då den inte heller gör det.
Och i dess plats känner man en sådan massiv lycka då den som överraskning gör det i dess plats.

Fastän jag visste och var medveten om att jag inte var en av de sju människorna
som fått bäst resultat på sluttentan under den förra terminen...
så kändes det som ett sådant laddad slag mot själen.
Att fastän jag gav så mycket, till och med har resterna av en nackspärr kvar i min nacke
sedan tentastudierna var morgon och kväll... så räcker det inte.
Avskyr, hatar, hatar, hatar det av hela mitt liv.
Varför kan en som människa helt enkelt inte räcka till ibland?

Kroppen känns inte fulländad.
Sedan får man en diagnos, vilken praktiskt taget pressar en röd stämpel mot ens panna...
och hur mycket det än må finnas, så vill man stå på en och samma nivå.
Sitta på universitetet tills sent på eftermiddagen,
att det endast som orkas med på kvällen är att ligga på sängen.
Att min kropp så pass enklare tar stryk av alla intryck längs en brist på simultanförmåga
får mig att bli fullkomligt orklös om jag inte äter inom tre timmar,
får min kropp att kännas smutsig på något vis.
Stressmagar på insprång till magkatarr får mig att känna mättnad.
Samtidigt som jag är medveten om att det inte är en god vana då andra människor
kan leva på energidryck tills middagstid, får det mig att känna som en frossare.
Fastän jag inte äter mer än vad som står på mitt matschema,
fastän min mamma inte låter mig äta på en mindre tallrik.
I slutändan... sitter jag bara där och känner mig fet,
fastän min behandlare berättar att jag inte gått upp i vikt.
Det känns iallafall inombords, i kroppen, som om jag skulle vara det.

Så vad är det för något fel på mig då?


Då det är klart att jag inte var en av de som fick åka till Japan "gratis" med skolan,
lämnar det mig med frågan vad att göra.
Det är ett stort kliv över till den andra sidan av jordklotet,
samtidigt som det är den enda plats där jag någonsin befunnit mig utan tyngd på axlarna.
Skulle i det fallet få ta studielån och därmed skuld,
samtidigt som jag skulle lämnas med ansvar och förmodligen även självständighet
vilken jag aldrig sett i sitt fullo förr.
Skulle jag befinna mig någonstans där alla val är mina, alla beslut,
där ingenting skulle påverka mig som om det vore hemma(t.ex hur alla andra svenskar
i min ålder skulle bete sig och handla)... skulle jag nog finna vem jag verkligen är.
Vad passar mig bäst, vad kan jag anpassa mig till främst,
vem är du människa då, som bestämmer allting att handla med?

Det finns de människor som tagit i bukt med sina ätstörningar då de åkt till andra kontinenter,
eftersom att de haft ett sådant stort ansvar att därmed ta.
Känner man av en rädsla där det inte alltid finns någonting man vet att handen kan gripa tag i,
blossar överlevnadsinstinkten upp sig till medvetandet.

Min äldre bror(som även studerat genetik i Japan ett år) stöttar mig helhjärtat.
Min mamma hesiterar med pengar och "att klara sig själv" i åtanke.
Min äldre syster pengarna med...

skall jag handla efter känslor eller förnuft?

Någonting som jag vill göra i det nya året är att lära känna min egen kropp.
Vad den har att berätta, vilka signaler den ger...
känner en sådan avsky över att inte kunna veta varför den tycks protestera så aggressivt
fastän jag gör allt i min makt för att både göra den nöjd, och mig själv.
Magproblemen som jag trodde skulle vara borta detta år,
är på sin ingång igen, vilket får mig att känna en sådan maktlöshet.
Jag får inte gå ned mer i vikt, då kommer jag i värsta fall hamna tillbaka till matschemat.

En stark, panisk ångestattack i förrgår, melankolik igår...
för att inte säga den kvarlämnade smärtan i min arm och knoge sedan i torsdags då
den kväljande ångesten fick desperationen att slå ned min vänstra arm.
Känslan då jag jag viker bakåt dess hand, känns på något vis fascinerande.
Känslan då jag kan känna med fingret att den svullna armen är varmare än den andra.
Känner mig som om förkastad och halvt demolerad. Som om smutsig.

Min mage gör så ont, så förbannat ont. Den får inte göra det.
Jag tillåter inte det, inte då universitetsterminen börjar på måndag.
Skall vara glad, förgylla tillvaron med mitt leende och positiva optimism...
vill visa att jag är stark, att jag klarar av allting.
Vare sig magont eller ej. De omkring mig skall ändå inte märka någonting.

För guds skull, det har endast gått en halv månad sedan årskiftet och redan ett svart hål...?
Har inte råd med att låta bli att äta denna gång med.
Hela min tillvaro får lov att kollapsa, så länge som magen och sinnet hålls utanför.

Jag skall bli självständig.
Ha ett liv som har sina fallgropar, att sedan kunna resa sig ur.

Det har hänt att jag fått kommentarer förr, vilka frågar om hur man skall göra
då det är någon i ens närhet som troligtvis lider av någon ätstörning...
så jag tänkte ägna detta inlägg åt hur jag skulle se på det ifrån mitt eget perspektiv,
då jag själv har/haft mina egna tolkningar angående ord utifrån.


Först och främst... finner jag det som att man egentligen inte vill vara för sig själv.
För min del handlade det främst i början om att få "tänka ifred" och vara fokuserad, inte bli störd.
I och för sig är det inte så pass ovanligt längs min diagnos att fullkomligt absorberad utav ting,
men vad det än tänks på, så är det enklare i sin frid.
Trycker jag på sökrutan på min Mozilla Firefox-startsida på min äldre dator,
så är det med säkerhet mer än hälften utav alla som kretsar kring mat.
Första på bokstaven "B", "Blomkål C-vitaminrik".
"Negative calories", "BMI 15"... hur man än vrider på det, så finns tankarna där framför en.

Sedan finns ju dessutom rädslan för att folk skall hysa misstankar,
analysera ens beteende, vilket är det jag främst av allting ville undvika.
Började de påpeka, så kunde man känna av en defensiv mur trappas upp inombord.
Därför kunde det kännas så pass tryggare att äta i sin ensamhet, för då dömdes jag inte.
Vaknade upp runt omkring halv fem på morgonen för att äta min frukost i frid,
innan mamma skulle detsamma innan sitt dagspass på sitt jobb.
I självfallet kunde det under tillfällen kännas av att äta i min ensamhet,
men det var då jag i alla kunde känna mig trygg och säker.

Dock ju mer tiden gick, så kunde den självvalda ensamheten kring måltiderna smärta till.
Plötsligt känns det av ett stort, gapande hål inombords,
samtidigt som respekten för de omkringvandrande människornas matval bottnade.
Fastän motsatsen kan man känna sig stående över resterande människor,
som om en har kontroll, medan dessa inte ens kan hålla i det.
Ju längre som tiden vandrar...
desto mer känner man det ekande hålrummet töjas ut emellan kärnan och det yttre omkring.
Ingen förstår en. Ingen kan ens sätta sig i ens situation, känns det som.
Mitt i allt tycks man finna sig på en fullkomligt annan nivå.
Det är då en börjar finna sig som självständig, som om det inte behövs närmare kontakter.
Dessa människor kan ju ändå inte förstå vilken furstlig kontroll en har.

Skulle min mamma uttrycka att jag ätit väl en gång, skulle det direkt vridas om till


Då skulle bilden av min portion som legat på tallriken etsa sig fast inuti mitt huvud,
och garantera en sparsammare tallrik med mat till nästa tillfälle.
Den första fokusen skulle läggas kring resterandes tallrikar innan jag började äta.
Min äldre syster som äter betydligt mindre än resterande(och samtidigt är normalviktig)s
tallrik skulle alltid få min gaffel att lägga tillbaka bit efter bit av maten som låg på min egen.
På all bekostnad, min måltid skulle aldrig vandra över de andras.

När jag ute på stan kunde höra jämnåriga diskutera om olika slags smaker av ting som de provat,
kunde jag inte greppa hur de ens hade funnit tiden att smaka dem alla.
Varför stod min tid fullkomligt stilla, så alla andra endast tycktes sväva mig förbi.
Troligtvis eftersom att jag alltid och vareviga gång åt samma saker och ting.
Det som jag kände mig trygg med, som jag funnit tycke för.
Av någon orsak kändes den mat som jag åt, som den enda njutningen livet bjöd på.
Skoldagarna var långa, och de få dagarna som jag kunde äta vad jag kände för hemma,
tycktes alltid bli desamma som gångerna innan.
Inuti mitt huvud hade matens roll blivit så pass majoriterad,
att jag i andra ord inte hade råd att råka göra någonting som inte smakade gott.
Var måltid skulle vara som den sista måltiden, ty jag visste inte vilken dag jag skulle kunna dö.
Det fanns ändå ingen lycka i mitt liv.

Det fanns de människor som dagligen såg mig vandra förbi i en allt smalare passform.
De som sökte kontakt med mig, fick för det mesta inte detsamma tillbaka.
De skulle inte förstå mitt liv ändå, så varför ödsla min dyrbara tid på någonting meningslöst?
Med de åter intalade orden om att jag klarade mig utan dem,
kunde jag ändå känna en känsla utav längtan medan jag i bakgrunden
kunde höra deras planer till helgen. Fest. Ut och dricka. Fika. Roliga ting...


På sätt och vis glider man mer isär från omvärlden, desto längre tiden går.
Det finns en konstant ensamhet, vilken man endast finner andra ord för för att försköna.
Fastän man vill ha någon vid sin sida, är det så pass enkelt att stöta ifrån.
Just dessa moment som man känner sig analyserad och därmed dömd.
Så mycket möda och själ som en lägger ned på sitt beteende,
finns inte orken till att ta emot och smälta kritik. Då växer sig muren allt starkare.

En person med ätstörning vill innerst inne inte känna sig ensam,
det är viktigt att inte låta sig bräckas över lite motstånd från den människan.
Alla är vi människor, alla är vi sköra med smärtgränser. Alla bär på sina tabun.
Yttra inte någonting som är direkt och rakt på, för det är dessa ting som räknas som "attacker".
Det finns troligen för de flesta en inbyggd reflex att var och vartannat ord skall hugga en i ryggen.

Säg att du alltid finns där för en människan, då hon behöver någon att öppna upp sig för.
Ha förståelse för att det finns de ting som är så väldigt mer invecklade.
Insistera envist att ni skall äta tillsammans och umgås,
om det finns normala portioner som dessutom äts upp omkring.
Visa att det finns så mycket njutning kvar utanför ens rum,
utanför dessa obligatoriska scheman och ritualer.

Visa för människan... att det finns så mycket mer i livet än mat och storlekar.


... vilket kanske blev ett lite väl utarbetat inlägg, haha~!
Skall jag förklara någonting, tycks jag alltid gå igenom hela boken istället för dess sammanfattning,
så det får en förhoppningsvis har ett uns av förståelse för~

Man vet att det förr eller senare kommer,
men ändå kännas det alltid som en överraskning då tillvaron börjar vackla i vardagen.
Från att under terminen känna sig på smärtgränsen då högarna av litteratur radas upp,
så kan det driva en till vansinnes då den människan inte har någonting "nyttigt" av att göra med tiden.
Som att en tystnad till slut får en att bryta ut utav brist på rörelse.
Det är dömt att ske, då tankarna långsamt stiger mig över huvudet.
Det behöver inte vara tre dagar i led, inte två, det kan lika gärna vara en enda tills det sker.

I grunden ligger botten av tankarna som uttrycker en ny termin.
Strax ovanför det spegelbilden med ens ansikte, jämsides med klädesplaggen.
Vid ytan kucklar vågorna av vardagliga skepnader i sina individuella rörelser.
Det är de som kan svämma över, som är allra värst då det är de som särar på sinnet.

Viljan till att vara glad och tillgänglig för andra människorna har en,
samtidigt som den ibland inte tycks räcka till alla perspektiv.
Den personen som jag endast ville vara vän med och inget mer, tog illa upp.
Sedan fortsatte det med ett


Och plötsligt kunde jag finna en klump i halsen vilken inte velat försvinna.
En vänskap kunde väl ändå inte grunda sig på krav och måsten.
En vän skulle man inte ställa krav på, utan dess umgänge skulle man uppskatta att ha.
Att han sedan dessutom skulle sitta och se fundersam ut över att han så gärna
ville hjälpa mig men inte visste på vilket sätt... väckte någon gnista inuti mig.


På sätt och vis har jag sedan dess kunnat känna en liggande vrede inombords.
För det första över att de där kraven fick mig att känna ett konstant
"Det här är inte roligt, jag har krav som det är i vardagen med min förbannade diagnos"
och sedan att jag inte bett en människa att nedsympatisera mig för att få mitt
perspektiv att känna sig ännu lägre ställt.
Så jag har haft/har en ätstörning, så jag har en neuropsykiatrisk diagnos,
men det behöver inte betyda att jag vill att folk skall sitta och tycka synd om mig, som uppifrån.
Har jag varit igenom så mycket som jag befunnit mig i, kan jag stå emot kalla vindar
på mina egna fötter grundade i jorden.
En vän är varken en som ställer krav, eller en som kommer ridandes i en skinande rustning.

Så igår då jag för en gångs skull var hemma en heldag, kretsade allting mig omkring.
Ifrågasättningar om vad som skulle beslutas hur, med minst konsekvenser och smärta.
Plötsligt kunde jag känna mig så pass inlåst och instängd,
väggarna tycktes attraheras av varandra och dra sig allt närmare rummets mitt...
och jag kunde känna hur ångesten lät sig trappas upp mer och mer.
Det fanns en sådan känsla inuti min mage som uttryckte sig att jag rört på mig för lite,
som fick mig att dra den större delen av mina schemalagda måltider åt sidan.
Som gav mig känslan av att jag skulle vackla mig upp i vikt om jag satt ned.

Allt för att sedan på grund av en sak väcka mig en ångestattack.
Bakom den låsta badrumsdörren fann jag mig själv gråtandes på gränsen till hyperventilation.
Slående på den vänstra armen fastän jag sedan länge var medveten om att den
förlorat sin förmåga till att omvandlas till blå.
Ändå fanns den där viljan att motbevisa det och slagen, som inte visat sig på månader, kom på led.
Det var då... som den där känslan av maktlöshet åter visade sig.
Den, som uttrycker att "Ja, du kan faktiskt inte ens göra det där", besvikelse,
att ångesten slukar energin till att stå, samtidigt som sittandet inte finns till.


Alla faller i sina dagar i svarta hål, fastän mina må vara aningen djupare än de flestas.
Man vill kunna resa sig upp och känna av ingenting, samtidigt som det inte är realism.
Viljan till att vara den söta flickan som lyser upp folks tillvaro med sin positiva närvaro,
kontras inombords av den nostalgiska bilden av tiden då depression var i lika med identitet.
Jag får inte falla ned dit igen, faller jag så faller även vikten den med.

Jag vill bli frisk och släppa taget om ångesten som inte hör till min andra diagnos.
Vill kunna känna spontaniteten lätta på mina rörelser, se världen framför mina ögon.
Kan inte för alltid låta min ätstörning hålla mig med lås kring armarna bakom ryggen.
Vill kunna se mig omkring, utan att med obekvämlighet i ögonen behöva se mig om.

Plötsligt är det ett nytt år, plötsligt finner man allting som kretsat runt omkring bakom en.
På ett sätt känns det på detta sätt för min del, och till det bättre.
Det känns nästan svårt att tro att det i april är två år sedan som jag började blogga
som en hjälp med att släppa ut allt svart som kretsade kring inombords.

Och med en knuten näve kunde jag se det framför mig under nyårsslaget.
Att längs det sprängande himlavalvet öppnade också upp sig nya dörrar.
Vad att göra var att hitta bitarna till nyckeln, och sedan ta sig igenom.
Detta år skulle vara annorlunda, skilja sig från alla dessa hittills,
även de två senaste åren, vilka varit de allra mest omvälvande hittills i mitt liv.
De innehade endast rollen som genomvägen,
den tid då jag skulle famla mig genom det ekande mörkret i sökandet efter pusselbitarna.
År 2011 skall vara det år då jag sätter alla dessa pusselbitar samman,
vrider om allting tills det diffusa fältet slutligen präglas utav skärpa.

År 2009 tog jag studenten, mitt i allting efter att ha påbörjat min ätstörningsbehandling.
Allting, efter att jag nästan dött utav näringsbrist. Flera hål att laga i tänderna längs det.
Första gången jag någonsin hade ätit en risifrutti, druckit en latte,
svalt fler saker längs mitt matschema än jag någonsin provat mig på.

2010 satte jag för den allra första gången min fot på universitetet. Fick tillåtelsen att gå på konditionsträning, samtidigt som jag fick börja ta spontana promenader utan ett särskilt mål och riktning.
Dryga ut mitt matschema och äta mer valfritt.
Det är först när allting hållits igen som om låst, som var och varenda sak kan uppskattas renhjärtat.
Jag sitter fortsatt och uppskattar att få sitta på tåget, bussen, se ut igenom dessas fönster
fastän det är tidiga, djävulskalla morgnar.
Jag hamnade för den första gången i mitt liv i en stor grupp då jag började på den japanska kursen på universitetet och fick längs det lära mig själv att inse att stora människogrupper inte
Människor, vilka ofta skulle kalla mig för söt.
Plötsligt fick jag en insikt över hur annorlunda mitt ätbeteende kunde vara från de resterandes,
och därmed få lära mig av vad som förut varit så distant.
Du får äta sötsaker på föreläsningarna, du får småäta.


Det är nästan lite ironiskt...
att om inte min äldre syster varit kvick nog att skicka under samma minut, hade årets första sms varit


från en kille som hade känslor för mig, då jag dessvärre endast ville vara vän medhonom.
I självfallet är det aldrig någonting positivt med ett negativt laddat sms,
men på samma gång... kunde jag känna ren, skär lycka inombords.
Som om det var en uppfriskande start på det nya året, då allting skulle vändas rätt.
Och det av faktumet om att någon fattat tycke för mig,
vilket jag under hela mitt liv hade funnit mig själv för ful,
att det inte fanns att jag någon gång under mitt liv ens skulle finna någon att tyckas om av.
Kanske skulle jag inte vara dömd, trots allt.
Kanske hade det inte spelat någon roll om min syster inte varit kvick nog med mobilen.

Maten är fortsatt inte helt på den rätta planen,
men idag då jag var på ätstörningskliniken hade jag i alla fall inte gått ned i vikt.
(Vilket självklart var min mammas första fråga då jag väl kom hem.)
Julen i samman med nyåret kändes verkligen som om de drog på min smärtgräns,
speciellt då jag endats kunde se framför mig alla dessa tidningsartiklar
om hur många procent av befolkningen som vandrar upp i vikt under de två högtiderna.
Men hur ofta jag än inte må ha tid för att skriva,
så har jag sedan den allra första början spikat fast att jag skriver här tills dagen
som jag blir friskriven från min ätstörningsbehandling.
Den dagen skall jag vara till freds med vad jag gjort här.

Och för de dagar som jag inte har tiden,
så har jag skaffat mig en daglig, obligatorisk och dessutom orange dagbok att skriva i var dag.
I den har jag bestämt mig för att skriva allting som jag gjort under dagarna,
och inte som i romanform vilket jag haft den dåliga vanan för i de senaste böckerna.
Livet skall inte behöva känna som en analyserad dokumentation,
utan det skall vara någonting som enkelt flyter med längs strömmen.
Att livet endast kretsat kring nummer, ordningar och sorteringar
är någonting som förr eller senare måste brytas då jag vill vara så normal som möjligt.
Eller normal... detta år vill jag finna vilken människa mitt sanna "jag" är och vara stolt över den.

Gårdagens klotter sent på kvällen framför datorn.

 

Orangea ting är alltid de bästa.

 

Kanske har jag inte de rosenrödaste minnena att blicka tillbaka till,
kanske befinner jag inte mig själv heller på en och samma nivår då jag pryds av en diagnos.
Men vad skall de människorna jag kommer att möta behöva vrida på?
Alla är vi olika mänskliga varelser, och vad är felet med att vara lite extra speciell?

Detta år skall det ske mycket saker, förhoppningsvis åt det bättre hållet.
Det har jag bestämt mig för.