pigment

Någonting som jag vill göra i det nya året är att lära känna min egen kropp.
Vad den har att berätta, vilka signaler den ger...
känner en sådan avsky över att inte kunna veta varför den tycks protestera så aggressivt
fastän jag gör allt i min makt för att både göra den nöjd, och mig själv.
Magproblemen som jag trodde skulle vara borta detta år,
är på sin ingång igen, vilket får mig att känna en sådan maktlöshet.
Jag får inte gå ned mer i vikt, då kommer jag i värsta fall hamna tillbaka till matschemat.

En stark, panisk ångestattack i förrgår, melankolik igår...
för att inte säga den kvarlämnade smärtan i min arm och knoge sedan i torsdags då
den kväljande ångesten fick desperationen att slå ned min vänstra arm.
Känslan då jag jag viker bakåt dess hand, känns på något vis fascinerande.
Känslan då jag kan känna med fingret att den svullna armen är varmare än den andra.
Känner mig som om förkastad och halvt demolerad. Som om smutsig.

Min mage gör så ont, så förbannat ont. Den får inte göra det.
Jag tillåter inte det, inte då universitetsterminen börjar på måndag.
Skall vara glad, förgylla tillvaron med mitt leende och positiva optimism...
vill visa att jag är stark, att jag klarar av allting.
Vare sig magont eller ej. De omkring mig skall ändå inte märka någonting.

För guds skull, det har endast gått en halv månad sedan årskiftet och redan ett svart hål...?
Har inte råd med att låta bli att äta denna gång med.
Hela min tillvaro får lov att kollapsa, så länge som magen och sinnet hålls utanför.

Jag skall bli självständig.
Ha ett liv som har sina fallgropar, att sedan kunna resa sig ur.