pigment

Plötsligt är det ett nytt år, plötsligt finner man allting som kretsat runt omkring bakom en.
På ett sätt känns det på detta sätt för min del, och till det bättre.
Det känns nästan svårt att tro att det i april är två år sedan som jag började blogga
som en hjälp med att släppa ut allt svart som kretsade kring inombords.

Och med en knuten näve kunde jag se det framför mig under nyårsslaget.
Att längs det sprängande himlavalvet öppnade också upp sig nya dörrar.
Vad att göra var att hitta bitarna till nyckeln, och sedan ta sig igenom.
Detta år skulle vara annorlunda, skilja sig från alla dessa hittills,
även de två senaste åren, vilka varit de allra mest omvälvande hittills i mitt liv.
De innehade endast rollen som genomvägen,
den tid då jag skulle famla mig genom det ekande mörkret i sökandet efter pusselbitarna.
År 2011 skall vara det år då jag sätter alla dessa pusselbitar samman,
vrider om allting tills det diffusa fältet slutligen präglas utav skärpa.

År 2009 tog jag studenten, mitt i allting efter att ha påbörjat min ätstörningsbehandling.
Allting, efter att jag nästan dött utav näringsbrist. Flera hål att laga i tänderna längs det.
Första gången jag någonsin hade ätit en risifrutti, druckit en latte,
svalt fler saker längs mitt matschema än jag någonsin provat mig på.

2010 satte jag för den allra första gången min fot på universitetet. Fick tillåtelsen att gå på konditionsträning, samtidigt som jag fick börja ta spontana promenader utan ett särskilt mål och riktning.
Dryga ut mitt matschema och äta mer valfritt.
Det är först när allting hållits igen som om låst, som var och varenda sak kan uppskattas renhjärtat.
Jag sitter fortsatt och uppskattar att få sitta på tåget, bussen, se ut igenom dessas fönster
fastän det är tidiga, djävulskalla morgnar.
Jag hamnade för den första gången i mitt liv i en stor grupp då jag började på den japanska kursen på universitetet och fick längs det lära mig själv att inse att stora människogrupper inte
Människor, vilka ofta skulle kalla mig för söt.
Plötsligt fick jag en insikt över hur annorlunda mitt ätbeteende kunde vara från de resterandes,
och därmed få lära mig av vad som förut varit så distant.
Du får äta sötsaker på föreläsningarna, du får småäta.


Det är nästan lite ironiskt...
att om inte min äldre syster varit kvick nog att skicka under samma minut, hade årets första sms varit


från en kille som hade känslor för mig, då jag dessvärre endast ville vara vän medhonom.
I självfallet är det aldrig någonting positivt med ett negativt laddat sms,
men på samma gång... kunde jag känna ren, skär lycka inombords.
Som om det var en uppfriskande start på det nya året, då allting skulle vändas rätt.
Och det av faktumet om att någon fattat tycke för mig,
vilket jag under hela mitt liv hade funnit mig själv för ful,
att det inte fanns att jag någon gång under mitt liv ens skulle finna någon att tyckas om av.
Kanske skulle jag inte vara dömd, trots allt.
Kanske hade det inte spelat någon roll om min syster inte varit kvick nog med mobilen.

Maten är fortsatt inte helt på den rätta planen,
men idag då jag var på ätstörningskliniken hade jag i alla fall inte gått ned i vikt.
(Vilket självklart var min mammas första fråga då jag väl kom hem.)
Julen i samman med nyåret kändes verkligen som om de drog på min smärtgräns,
speciellt då jag endats kunde se framför mig alla dessa tidningsartiklar
om hur många procent av befolkningen som vandrar upp i vikt under de två högtiderna.
Men hur ofta jag än inte må ha tid för att skriva,
så har jag sedan den allra första början spikat fast att jag skriver här tills dagen
som jag blir friskriven från min ätstörningsbehandling.
Den dagen skall jag vara till freds med vad jag gjort här.

Och för de dagar som jag inte har tiden,
så har jag skaffat mig en daglig, obligatorisk och dessutom orange dagbok att skriva i var dag.
I den har jag bestämt mig för att skriva allting som jag gjort under dagarna,
och inte som i romanform vilket jag haft den dåliga vanan för i de senaste böckerna.
Livet skall inte behöva känna som en analyserad dokumentation,
utan det skall vara någonting som enkelt flyter med längs strömmen.
Att livet endast kretsat kring nummer, ordningar och sorteringar
är någonting som förr eller senare måste brytas då jag vill vara så normal som möjligt.
Eller normal... detta år vill jag finna vilken människa mitt sanna "jag" är och vara stolt över den.

Gårdagens klotter sent på kvällen framför datorn.

 

Orangea ting är alltid de bästa.

 

Kanske har jag inte de rosenrödaste minnena att blicka tillbaka till,
kanske befinner jag inte mig själv heller på en och samma nivår då jag pryds av en diagnos.
Men vad skall de människorna jag kommer att möta behöva vrida på?
Alla är vi olika mänskliga varelser, och vad är felet med att vara lite extra speciell?

Detta år skall det ske mycket saker, förhoppningsvis åt det bättre hållet.
Det har jag bestämt mig för.