pigment

Man vet att det förr eller senare kommer,
men ändå kännas det alltid som en överraskning då tillvaron börjar vackla i vardagen.
Från att under terminen känna sig på smärtgränsen då högarna av litteratur radas upp,
så kan det driva en till vansinnes då den människan inte har någonting "nyttigt" av att göra med tiden.
Som att en tystnad till slut får en att bryta ut utav brist på rörelse.
Det är dömt att ske, då tankarna långsamt stiger mig över huvudet.
Det behöver inte vara tre dagar i led, inte två, det kan lika gärna vara en enda tills det sker.

I grunden ligger botten av tankarna som uttrycker en ny termin.
Strax ovanför det spegelbilden med ens ansikte, jämsides med klädesplaggen.
Vid ytan kucklar vågorna av vardagliga skepnader i sina individuella rörelser.
Det är de som kan svämma över, som är allra värst då det är de som särar på sinnet.

Viljan till att vara glad och tillgänglig för andra människorna har en,
samtidigt som den ibland inte tycks räcka till alla perspektiv.
Den personen som jag endast ville vara vän med och inget mer, tog illa upp.
Sedan fortsatte det med ett


Och plötsligt kunde jag finna en klump i halsen vilken inte velat försvinna.
En vänskap kunde väl ändå inte grunda sig på krav och måsten.
En vän skulle man inte ställa krav på, utan dess umgänge skulle man uppskatta att ha.
Att han sedan dessutom skulle sitta och se fundersam ut över att han så gärna
ville hjälpa mig men inte visste på vilket sätt... väckte någon gnista inuti mig.


På sätt och vis har jag sedan dess kunnat känna en liggande vrede inombords.
För det första över att de där kraven fick mig att känna ett konstant
"Det här är inte roligt, jag har krav som det är i vardagen med min förbannade diagnos"
och sedan att jag inte bett en människa att nedsympatisera mig för att få mitt
perspektiv att känna sig ännu lägre ställt.
Så jag har haft/har en ätstörning, så jag har en neuropsykiatrisk diagnos,
men det behöver inte betyda att jag vill att folk skall sitta och tycka synd om mig, som uppifrån.
Har jag varit igenom så mycket som jag befunnit mig i, kan jag stå emot kalla vindar
på mina egna fötter grundade i jorden.
En vän är varken en som ställer krav, eller en som kommer ridandes i en skinande rustning.

Så igår då jag för en gångs skull var hemma en heldag, kretsade allting mig omkring.
Ifrågasättningar om vad som skulle beslutas hur, med minst konsekvenser och smärta.
Plötsligt kunde jag känna mig så pass inlåst och instängd,
väggarna tycktes attraheras av varandra och dra sig allt närmare rummets mitt...
och jag kunde känna hur ångesten lät sig trappas upp mer och mer.
Det fanns en sådan känsla inuti min mage som uttryckte sig att jag rört på mig för lite,
som fick mig att dra den större delen av mina schemalagda måltider åt sidan.
Som gav mig känslan av att jag skulle vackla mig upp i vikt om jag satt ned.

Allt för att sedan på grund av en sak väcka mig en ångestattack.
Bakom den låsta badrumsdörren fann jag mig själv gråtandes på gränsen till hyperventilation.
Slående på den vänstra armen fastän jag sedan länge var medveten om att den
förlorat sin förmåga till att omvandlas till blå.
Ändå fanns den där viljan att motbevisa det och slagen, som inte visat sig på månader, kom på led.
Det var då... som den där känslan av maktlöshet åter visade sig.
Den, som uttrycker att "Ja, du kan faktiskt inte ens göra det där", besvikelse,
att ångesten slukar energin till att stå, samtidigt som sittandet inte finns till.


Alla faller i sina dagar i svarta hål, fastän mina må vara aningen djupare än de flestas.
Man vill kunna resa sig upp och känna av ingenting, samtidigt som det inte är realism.
Viljan till att vara den söta flickan som lyser upp folks tillvaro med sin positiva närvaro,
kontras inombords av den nostalgiska bilden av tiden då depression var i lika med identitet.
Jag får inte falla ned dit igen, faller jag så faller även vikten den med.

Jag vill bli frisk och släppa taget om ångesten som inte hör till min andra diagnos.
Vill kunna känna spontaniteten lätta på mina rörelser, se världen framför mina ögon.
Kan inte för alltid låta min ätstörning hålla mig med lås kring armarna bakom ryggen.
Vill kunna se mig omkring, utan att med obekvämlighet i ögonen behöva se mig om.