pigment

Att stå på en plats med det snara självförtroendet att hålla sig uppe på båda benen,
kan vid vissa tillfällen svepa bort ens balans från grunden.
Jag visste det, visste att den känslan fanns då jag upplevde den igår.

De gånger som jag tränar, handlar det antingen om yoga eller afrikansk powerdans.
Varför, på grund av att det är individuellt, man kan inte ställa krav på sig själv.
Man kan inte vara den som sänker ned nivån för laget.
Dessutom har de varken speglar på det ena eller det andra stället.
Mitt i faktumet som det inte finns en spegelbild att stirra sig in i, känner man av en trygghet.

Eller i alla fall... tills instruktören drog bort det svarta skynket som täckte speglarna,
då den andra halvan, "inner strength" skulle påbörjas under min första komboklass.
Och i samma ögonblick känns det som om en blindbock drogs av,
att en stark vind svepte och lämnade mig blottad naken.
En taklampa rakt ovanför strålade ned emot mig och fick min hud att lysa.
Plötsligt kunde jag känna att min balans inte fanns något mer,
plötsligt kunde mina ögon inte dras bort ifrån spegelbilden.

Varför, ville jag så gärna gråta?
Varför, ville jag så gärna kasta in någonting så att glaset föll ned i tuden bitar?
För att det gjorde ont. Så avskyvärt ont i själen på mig.
Mitt i allting hade jag enorma armar, alltför stora muskler på dem.
Ett ansikte, vilket inte hörde hemma i denna värld... som ville få mig att skrika.

Det första jag gjorde efter att ha kommit hem, duschat och dragit på mig ett linne
var att ställa mig framför badrumsspegeln.
Vilken av dessa speglar ljög för mig, och vilken talade sanning?
I denna spegel var de som de alltid såg ut i spegeln hemma,
ganska nätta med en ton av muskler sedan jag tränat yoga.
Händerna kunde låta sig dras omkring och cirkulera kring magen.
Kanske skulle jag äta mindre ändå... kanske skulle jag också träna mindre
då jag verkligen inte ville bli någon muskulös varelse på 154,5 centimeter.
Muskler var fult, i alla fall för någon på min längd.
Smal, fragil... nätt och kompakt... och plötsligt är jag inte det i spegeln?
Har jag dragit på mig mina strumpbyxor känner jag mig tillfreds,
men drar jag av mig dem dock, vill jag kräkas på grund av hur massiva låren är.


På ett vis skrämmer det mig.
Innan jag började gå ned ännu mer i vikt då jag gick på gymnasiet, tränade jag på gym.
Fick muskler. Dock kom det en tidspunkt då jag plösligt insåg att jag hade "för mycket"
muskler på mina armar och kände en stark vilja att endast skala dem bort.
Jag skulle vara smal och nätt, inte muskulös och hård.
Hela min tillvaro inuti sinnet verkar kretsa kring de samma tankar
som gav mig ett sådant tillfredsställande innan jag blev som sjukast.
Känslan av att vilja vara ren inombords, fri från smuts.

Och i slutändan då jag kommer till sinnes, kan jag endast huka mig emot knät,
tänkandes över vad jag ens håller på med.

---

Veckans första skoldag avklarad.
Och efter att jag stressat i mig min kalla matlåda, var jag tvungen att ila till Aspergercenter.
Avskyr det namnet i sig... låter så pass stämplande, vill inte yttra det.
Egentligen finner jag inte tycke i sådana kurser som de ger.
Känner mig alltid så direkt obekväm med att sitta där inne bland människorna,
fastän de är av "samma sort". Dock aldrig av min ålder.
Det handlar alltid om att min mamma vill att jag skall gå dit, och jag enbart för att få det gjort.
Under all den tiden, känner jag av en iver om att ta till en flykt.
Varför kan jag inte sätt den exakta punkten på, i alla fall inte vilken punkterna.

Kanske för att människorna sittandes omkring mig får mig att
ställa frågan ifall det är på detta sätt och vis som jag är som människa.
Kanske lika gärna för att deras ord påminner mig om fler negativa ting
jag finner hos mig själv, vilka jag försökt att förneka och förtränga.
Ledarna står och skriver upp punkt efter punkt på tavlan om vad som är svårt.
Den känslan är svårt och går inte och smälta, ty det är som att de står och tittar på en samtidigt.


Jag kunde snett lägga märke till att en av handledarna kontinuerligt tittade på mig.
Visste väl det, hon hade inte glömt bort att jag nästan fallit ned ifrån min stol utav sömn
under en annan kurs jag påbörjat då den första japanska terminen dragit igång,
till den nivå att jag var tvungen att avsluta den på grund av utmattning.

Och då vi alla packade ned våra saker efteråt, nuddade hon vid mig...


Det höll henne tyst.
Jag antog att det kom som en stor överraskning att höra ordet "Japan" av alla ting,
längs tanken på att plötsligt åka långt bort ensam då jag det senaste året ätit magmedicin.
Samtidigt som jag kanske velat fråga henne någonting,
var det samtidigt en skön känsla att säga det ut högt och klart.
Kanske, eftersom att jag ville visa mig vara annorlunda från de resterande.


Imorgon skall jag till universitetet med.
Och därefter till ätstörningskliniken på samtal och dessutom få information
av min behandlare om vilka punkter som krävs för en test-friskskrivning.
Ifall vikten är stabil eller inte har jag ingen aning om dock.
Ifall jag kanske gått ned något, så får jag godta det och säga att jag skall äta mer,
ligger jag stabilt i den, kommer det ta emot då jag ätit mindre
(eftersom att jag inte vill äta alltför mycket mer).

Det återstår att se~