pigment

Två förhoppningsvis härliga veckor utav påsklov framför mina ögon.
Allt samman med en final i form av en långhelg hos min bror i Lund.

Ännu har jag inte fått något meddelande ifrån min behandlare angående när, och om
jag skall ha en friskskrivningstid, så det är med en aning nervositet jag väntar på morgondagen.
Lite som känslan av att tippa omkring på enbart tårna.
Varför ängslan finns är ju i allmänhet ändå inte någonting udda. Självklart.

Men på en och samma gång, tycks dock stressen påverka mig i både sinne och tanke.
Plötsligt sitter man där och inte vill äta upp, mitt i allt känns tvånget till att röra sig runt och runt.
Det är nästan som om min kropp tycks göra revolt,
strida och protestera emot vad som anses fel, likt då skatterna för studenter höjs.
Folk sätter sig och hungerstrejkar, vägrar gå till lektionerna om illa.
Som tur har jag i alla fall inte slutat äta, tack och lov för det.

Dock går det i ren automatik att det inuti mitt eget huvud radas upp på led,
vilka måltider, vad de består av, så fort som jag ätit ett mål.
Vad är det som platsar ihop med det som ätits, vad har inte ätits.
Inte för mycket av det ena, definitivt inte för lite frukt...
det har just upptäckts. Mitt mentala centrum är egentligen ett enda stort plan utav tetris.
För att allting skall kunna fyllas igen, skall dessa ting vara formade korrekt.

Den så kallade "klossen" som inte tyckts passa ihop under de senaste dagarna är ordet "choklad".
Plötsligt har jag korsat vägar med tanken vilken uttrycker orden "för mycket".
Vilket gav mig en närmast fanatisk ångest då jag valde chokladmoussen utav alla ting
när jag fick lov att välja vad som helst av deras sötsaker då min mamma betalade.

Så fort som man upptäckt att deras andra är goda, mindre "chokladiga", då faller det.
Första momentet är sinnet detsamma som ett grinigt barn, längs grämandet...
för att sedan omvandlas till en ångest tills den stund man slocknar ögonen på natten.
Det är när det kommer till dessa ting som jag rent av avskyr min neuropsykiatriska diagnos.
Då det inte fungerar eller ens går att "släppa taget" om fel beslut.
Världen tycks långsamt falla samman. På grund av en chokladmousse.


Egentligen hade jag mycket att skriva, men det får ändå bli ett rätt så kort och gott inlägg.

Om man bortser från det ovan, har faktiskt mitt påsklov i alla fall börjat på ett fint vis.
Fredagen ute på Söder i vårens ultimata väder i form av sol.
Lördagen tidigt ute på årets vintagemässa i Münchenbryggeriet tillsammans med min fina mor,
för att sedan ta en fika tillsammans med min äldre syster på Xoko.


Idag vårstädning samman med att läsa vidare i boken Norwegian Wood ute i solvädret.

Idag, under min första lediga onsdag på alltför länge,
var det ett bokat samtal hos min behandlare på ätstörningskliniken.

Var steg jag tog från och med att jag vaknade imorse tycktes vara hårt kompakta utav känslor.
Känslor vilka kretsade kring friden av att förhoppningsvis kunna sluta öva var dag,
andra cirkulerande runt på tankarna ifall jag om värst gått upp i vikt
då jag varit tvungen till att öva på "onyttigheter" varenda dag under tre veckor.
Varenda gång jag satte ned foten kändes det som om jag vandrade på nålar.

Inombords kunde jag höra ekanden av ordet "testfriskskrivning".
Min behandlare hon skulle definitivt yttra det ordet, samman med "när".
Samtidigt som jag är, var medveten om att en inte kan fullfölja allting tills det perfekta,
fanns det moment då jag kunde ligga ned med taket tycktes osynligt nedklottrat med ord.
Plötsligt tycks allting gå framåt i en sådan hastig takt.
Det är under sådana moment som jag får påminna mig själv om att jag inte är ett barn längre.
Att en inte kan hålla sig kvar alltför länge och se andra människor vandra förbi en.
I utveckling. Upplevelser av alla slags.

En blick föll på vågen jag bar i min väska...

Och ändå sveptes en ton av nostalgi förbi mitt ansikte momentet dörren stängdes igen bakom mig,
som alltid och varenda gång.
Visioner av att dra på mig värmejackan så fort som min ytterjacka
hamnat på en av de uppradade trägalgarna.
Hur jag vandrade nedför den långa korridoren i mina vardagliga strumpbyxor och kjol,
förbi det lilla antalet av värmerum då jag som alltid var först dit under morgnarna.
Att alla satt och åt tillsammans, människor som man i alla fall delade en gemenskap med.



frågade hon som alltid stått i köket medan jag drog av mig min svarta vårjacka.



fick jag ett leende tillbaka.

Det verkade alltså synas på mitt ansikte att allt detta övande svalt min kraft.
Denna gång tycktes densamma korridor vara längre.
Varför, mån tro? Kanske eftersom att jag dessa dagar inte tycktes känna igen människorna.
Ju fler veckor det går emellan mina samtal,
desto tydligare blir det hur folk skrivs in i behandlingen i perioder, som om generationer.
Blir en friskskriven, tillåts en annan människa att bli emottagen.
Inga av dem som jag brukade sitta tillsammans med i samrummets soffa, var kvar.
Istället satt alltid en svag svart klump i svalget då jag skulle se mig omkring.
Alla minnen tycks vara svepta bort med vinden, sjunkna ned till bottnets djup.
Ibland vill man låta en tår rinna nedför kinden.


lutade min behandlare mitt allting ned sina armar emot mitt par av axlar.
Med ett leende yttrade hon om att jag förstås redan visste vad som var först
längs att vi åter vandrade igenom korridoren mot vikttagningsrummet.
Djupt inombords hesiterade en bit av mig själv,
undrandes ifall även dessa stunder skulle svepas iväg utom synhåll.



sade hon samman med en gest med pennan och ett tydligt leende.



Utan ord, började hon med sin bläckpenna i handen teckna upp kvadrater.
Orden behövdes inte alls, jag greppade och förstod ändå vad hon skulle påpeka.
En kvadrat, mindre kvadrat, en större rektangel bredvid dessa.
"Hypermetabolism" skulle hamna på hennes läppar.



Efter att vårat samtal pågått under en tid, riktades samtalsämnet till en annan riktning.
Som jag sedan en tid innan haft ett litet medvetande om skulle ske,
möttes jag av frågan om ifall jag kände att det fanns någonting kvar.
Någonting... som de, som min behandlare själva skulle kunna förändra mig med.
Det fanns inte längre ett fastsatt matschema, matvågen stod inte på middagsbordet...
samtidigt som allting inte stod tydligt svart och vitt till.


var det enda som kunde yttras med ett halvt leende på läpparna.


Allting satt inte som de skulle, men på samma gång kan inte allting läkas helt.
Det går inte att limma ihop en trasig vas, utan att sprickorna fortsatt syns.
Ångest, vilken inte endast behöver kretsa kring mat,
skulle ändå alltid vara en liten fraktur i mitt liv längs min neuropsykiatriska diagnos.

En testfriskrivning skulle ske innan en riktig sådan för att försäkra en om var den befann sig.
Blodprov till min förfasan, testmåltider, enkäter i sina oändligheter...


Momentet jag skrivit och fyllt i färdigt i min kalender, slog en tanke till.
Nästa veckas onsdag skulle vara den onsdagen exakt
två år efter min första dag på ätstörningsbehandlingen. Ett plus ett annat.
Kanske var det därför allting tycktes kännas så pass distant.

Kanske var det därför jag grät då jag väl satt mig ned på mitt rum, hörandes orden


ekande inuti mitt huvud.

Ibland är det oväntat hur pass mycket man kan vara medveten om sig själv.
Hur pass man lärt känna sig själv och sina vanor.

Jag har lagt märke till en sak nu när jag övat varenda dag under en tid.
Att inuti mitt huvud tycks tankesättet om att man inte kan äta tårtan
och behålla den på en och samma gång regera och styra.
Min vana att ta någon ruta av mörk choklad slussas åt sidan utav faktumet
att jag redan äter av sådant som anses ohälsosamt från min sida dagligen.

Att jag längtar efter någonting, samtidigt som jag "äter för mycket" av annat.
Mitt sinne skulle lika gärna skulle kunna härstamma från medeltiden istället för nutid.
Att en inte får åtrå, inte får känna lust efter någonting.
"Det är en synd." "Du skall och kommer att hamna i helvetet."


Idag träffade jag i alla fall min vän Alexandra för att sätta oss ned på ett fik tillsammans.
Denna gång på det välkända kaféet Vurma på Kungsholmen.
Ett mysigt ställe att sitta på ifall man(vilket jag dessvärre inte) kan stänga ute ljudet.
Men att latten serverades i ett sådant där typiskt sjuttiotalsglas värmde lite~

Får man tycka att någonting är gott och njutfyllt, då man samtidigt är medveten om att det är "fel"?
Ju fler dagarna med kontinuerliga övningar radas i ett led,
desto mer tycks jag börja tveka på mig själv och ge mig själv skuld.
En inre person tycks yttra ting som att jag inte kan skilja på rätt och fel.


... fast det kan samtidigt lika gärna kretsa kring stressen
vilken cirkulerar faktumet att jag skall fylla hela 21 år på måndagen.
Vilket. Är. Alldeles. Mycket för mitt huvud att hantera.
Vad jag skall slussa över och skylla ångesten på kan jag inte sätta punkten på.

Allt jag vet är att jag inte vill bli äldre, att jag inte känner mig redo för att vända på ännu ett nummer.
Känslan och tankarna verkar de alla uttrycka att jag inte har rättigheten till det.
Har inte upplevt, har inte gjort nog med ting för att bli äldre. Får inte bli bitter.
Men hur det än låter sig vridas och vändas får inte jag skylla på mig själv.

Att jag blev sjuk, skulle ha varit död vid den här tidspunkten
ifall jag inte sökt hjälp själv kan inte hjälpas eller förnekas.
Får vända om det och försöka betrakta den positiva sidan och betona att jag lever.
Att jag eftersom att depression, självsvält och helvete tagit över min tillvaro och frånvaro,
fått ta emot och se igenom perspektivet av att saker och ting kan bli bättre.
Ingen kan föreställa sig känslan av helvetets lågor förrän handen stoppats in i dem.
Därfår får jag inte tillåta mig själv att endast lägga märke till besvikelser.

Det är intressant vilka tankar som kan komma upp i ens huvud
då man endast sitter på tåget som vilken människa som helst.
Ibland råkar det under momentet finnas ett klotterblock inuti väskan.


"På sätt och vis är vi alla människor bittra.
Dock är det någonting som hör till att vara vid liv och levande.
Ingen frukt är från och med början till slut söt i smaken.
Alla tar de först formen av ett kart, litet, grönt och sur på det allra mest frånstötande vis.
Liksom att smärtan alltid skall finnas för den vems tänder växer fram från ingenstans.

Det gör alltid ont vid något tillfälle under de tider vi lär oss,
ty vissa ting kan endast visa sig klara för en genom den bittra erfarenheten.
Vi gråter och fäller tårar, i värsta fall anstränger oss för att lotsa det över till nästa människa.
Allt och oftast eftersom att smärtan tycks stiga en över som om en kallsup under ytan.
Ingen människa vill känna sig vid tanken av att drunka."

Ibland tycks allting att stanna upp, ibland tycks alla vindar dra emot en.
Det var i alla fall känslan som svepte mig igenom under samtalet med vår konversationslärare.
En gruppmedlem hade glömt mötet fullständigt,
den som skulle ha med sig renskrivningen av manuset kom inte alls.
Istället satt vi tre resterande gruppmedlemmar mitt emot henne, med mig i mitten.
Ord om att vi gör väldigt många fel, att vi inte studerar nog.

Djupt inombords fanns den så pass starka viljan till att resa mig upp kvickt,
yttrandes orden att jag visst försöker. Mer än någon annan.
Så pass att jag inte orkar hur mycket som helst, att min mage utbryter sig i protester.
Dock tycktes inte min kropp reagera detsamma, sittandes stel som om en ekstam.
Istället kunde jag endast känna ångesten rinna nedför min ryggrad utav otillräcklighet.
Varför tycks man göra allting misslyckande då man samtidigt tycks slita sönder sig.

Orkade inte med att sitta och vänta i tre timmar tills eftermiddagslektionen
där vi ändå endast skulle sätta ut bisats och huvudsats,
att fötterna av sig själva tycktes vandra längs motorvägen
mot universitetets södra hus i den smått kyliga vinden, omfamnad utav vårsolen.

Av den ensamma nötbaren jag tagit med mig till skolan, hade halva åkt ned i papperskorgen.
Ingen hungerskänsla i allmänhet tycktes finnas till. Endast känslan av att vara full.
Ibland kommer det helt enkelt dessa moment
då allting helt enkelt behöver kastas åt sidan.
Ingen annan kan sätta punkten på dem, utan endast en själv.


Sant. Idag hade jag till slut fått en fungerande tid till att träffa min nya "storasyster" hos tjejzonen,
en människa att helt enkelt kunna prata med om vad som helst, utan krav.

Som en med ett förflutet av sex kuratorer, fem skolsystrar och fem psykologer
under endast gymnasieperioden känner jag mig endast mätt på sådana människor
med block i hand, vilka ändå kommer knögla ihop papperet förr eller senare.
"Jaha, då kan jag inte hjälpa dig mer",
"Du får gå till någon annan", eller så slutade de utan att ens unna en liten påminnelse om det.
Ju mer man skickar bort en människa, desto mindre mänsklig lär den i längden känna sig.
Slutligen mer som en trasig docka med allt fler sprickor i kanterna.
BUP glömmer jag aldrig, de har aldrig tillfört mig någonting bra alls.
Sedan dess har jag aldrig kunnat känna tillit för andra människor till fullo.

Min såkallade "storasyster" visade sig vara en trevlig människa i allmänhet,
en som hon själv älskade att sitta och fika mer över det mesta annat.
I andra ord en perfekt människa att öva på fika tillsammans med
då det skall känna som en naturlig sak istället för pest och pina.

Man kan aldrig glömma och förtränga de ting som tagit en plats i ens liv.
Man behöver inte glömma. Det handlar endast om att kunna finna en låda att lägga ned dem i,
för att sedan placera den långt, långt inne i ens djupaste garderob.
Öppna den upp när man vill och känner för att betrakta det som varit.

Under dagens allra första lektion började tycktes min mobil börja ringa konstant mot min vilja
samman med något nummer, vilket jag inte kände igen. Sedan anlände ett sms.

En sida av mig ville slå ned pannan i bordet. En annan dra en alldeles djup suck.
I andra ord en vecka till med övningar dagligen vilket det var sagt tills nästa samtalstillfälle.
Min mage uttryckte inte en något euforisk lättsamhet. Den uttryckte en svidande omfamning.
Att de flesta omkring mig handlat en liten kaffe(förmodligen)
medan jag handlat en mellanstor latte  till mitt förmiddagsmål inför den utbredda dagen
tycktes dra och slita blygsamt på sinnet. Yttrade orden "mycket", "mer".


Åt en tredjedel av bananen, drack inte upp hela latten vilken jag fått pengar för ifrån mamma.
Vad jag än skulle ha tagit mig till, hade det ändå inte varit fulländat.
Istället var jag en som ödslade värdefulla pengar. Pengar, som en kunnat använda till bättre ting.
Istället betraktade jag mig själv som en syndare då den svidande magen
tycktes uttrycka exakt samma känsla som en mätt sådan.

Därför kändes det halvt som ett slag i bakhuvudet momentet jag läste sms:et.
Eftersom att jag kände mig som en smutsig människa,
precis som förr så fort jag kom i kontakt med någonting antingen ohälsosamt eller e-ämnen.
Exakt samma känsla under min heltid på kliniken då jag vandrade, snurrade runt omkring i cirklar
bakom den stängda dörren till det uppvärmda vilorummet samman med en sprickande själ
medan Beiruts låt "Elephant Gun" strömmade igenom mina öron.
Ingen mark under fötterna. Endast ett ensamt, ekande vaakum...


Men mitt i allting satt jag väl mitt under konversationslektionen.
Då vi väl kom till den grammatiska termen "にする" sade lärarinnan åt oss på
sitt eget språk att vi skulle teckna av grannarna och ändra något på ansiktet.
Sedan förklara med de grammatiska uttrycken.

Alla såg sig omkring något överraskade, jag vände mig direkt till min granne.
Tuschpennan lät sig leva sitt eget liv, samtidigt som ögonen tycktes ha vaknat upp.
Titt som tätt betraktade de dessutom omgivningen där alla gjorde exakt samma sak.
För en gångs skull kändes det som om jag log inombords.
Och då alla skulle visa upp sin verk och förklara dem på japanska,
skrattade jag som om det inte fanns någon tyngd.

Då det väl var min tur verkade det som om komplimanger kom från olika riktningar.
Den andre grannen yttrade att det var orättvist med ett leende.
Och samtidigt var detta någonting som jag fullkomligt låst ute under en så pass lång tid.
Att teckna, uttrycka mig själv genom visuella medel.

Kanske är detta någonting... som jag behöver för att hitta tillbaka till mig själv.
Kanske är det just det jag behöver... för att uttrycka det som rinner inombords
utan att låta det gå ut över maten och spegelbilden.

Våren tycks nog allt ha anänt,
då folk omkring en tycks trivas väl i polotröjor utan extra lager ovanpå.
Mitt i allt vill man själv låta sig blekas ett par toner ljusare i färgskalan.
Dra av sig alla dessa flertal skal och känna sig lika frisk i både sinne och själ
som den inte tyckes lika nedtyngda luften.

Kanske var det därför det var en sådan härligt "blottande" känsla som kom
då mina toppar klipptes av och föll ned på golvet.
Det slitna på utsidan jämnar ut sig med grunden.
Att det dock inte kändes lika bekvämt att frisören(vem dessutom är en bekant till mig)
frågade hur det gick med "den där personen" som vi talade om sist, fick jag lov att ta.

Lika gärna att yttra dennes namn då det ändå kunde låta sig länkas
samman med vad som på samma gång avlägsnades.
För hur mycket ting må tränga sig inpå en,
kan man samtidigt inte hålla för ögonen som då man var barn.
Saker försvinner inte som de tycktes göra förr.
Istället lägger man över ansvaret för det "förhoppningsfulla" förnekandet.
Lika bra att mötas öga mot öga tillsammans med det man inte vill betrakta och se på.


Som vanligt när jag klipper mig, köper jag alltid någon ny slags produkt från frisersalongen.
Vid det förra tillfället en stor borste, samt en skyddande kräm då jag fönar håret,
så denna gång fick det bli något mot mina toppar som alltid tycks bli aningen frissiga efteråt~!

Bortsett från det inhandlades det lite kläder, samt kanelmandlar och sötsaker
från den Japanska bokhandeln att öva på någon dag
innan jag vandrade till mitt såkallade "övningsfik".

En sådan underbart vacker film, men mycket mer tragisk än vad jag hade tänkt mig...
får nog vem som helst att smälta en aning.

Det märks då det är en dag då jag skall öva på någonting laddat, för då är jag desperat.
Ett sms efter ett annat skickas över till mamma med ifrågasättningar
ifall det verkligen är okej och normalt att göra dessa ting, samtidigt som jag är 20 år gammal.
Som yngre brydde jag mig inte ett uns, dessa dagar är det som om jag har svårt
att hålla greppet om verkligheten med ett återstående lillfinger...


Jag kunde känna att tankarna långt i förväg lutat sig emot att öva på en kanelbulle under torsdagen.
Smakmässigt föredrog jag att öva på fika, samtidigt som jag i självfallet inte endast kunde göra det.
För att inte säga att det kostade ganska mycket pengar.
Men det verkade som om Pressbyrån i alla fall skulle ha rätt så bra priser,
att det troligen ändå skulle vara okej.
Fast när jag väl handlat sitt fika efter att universitetsdagen tagit slut,
hamnade jag i ett annat faktum dock. Att jag skulle sitta på tåget på vägen hem.

Att äta på tåget... känns som att äta inför en publik.
Alla dessa människors ögon riktade mot en. Bit för bit, tugga för tugga.
I synnerhet de mer laddade tingen känns av.

Att sitta där med en kanelbulle och en liten latte...
plötsligt möts man utav ångesten i form av tanken


En kanelbulle, ohälsosamma ting.
Det känns som om alla vilka lägger märke till den
även skall döma den person som håller den i hand.
De små snöflingorna i form av pärlsocker faller ned på ens jacka, plötsligt flera stycken.
Och desto längre tiden vandrar, tycks de alltmer likna kryp vilka krälar uppåt ens huvud.
De är efter en, de är alla på sin väg.
"Förlåt mig, ty jag syndat."


För att lätta upp ting, så har i alla fall veckan på universitetet nått sitt slut.
Under gårdagen skrev jag färdigt mina papper till Blueberry(språkresebyrån),
vilka endast skall fyllas i med bläck, samt en sommarjobbsansökning.
De två sista tingen är troligen en majoritet av vad som tyngt ned mig som mest
utanför studierna, så det kanske kommer lätta upp lite stress från och med nu.

Fick belöna mig själv för att ha gjort mitt bästa
genom att åka in till stan och yoga på Söder på kvällen fastän jag inte ens orkade läsa en bok.
Innan ett sådant pass är man trött, efteråt finner man sig själv avslappnad. Stor skillnad.
Jag har på sistone blivit alltmer medveten om att belöna mig själv och
tänka att jag i alla fall gjort mitt bästa,
till skillnad från att trycka allt som ännu inte blivit fullgjort in i ansiktet.

Man har endast en kropp trots allt.
Och dessutom kan nog en säga att jag skadat min kropp som det är under de senaste åren.
Fastän jag aldrig befunnit mig i den bulimiska inriktningen
har de senaste två åren ändå bestått av dryga åtta lagade hål hos tandläkaren.
Känner man sig inte alltför bekväm i jeans, så tvinga inte dig själv till att bära dem då.
Tillåt dig själv att bära fina kjolar och strumpbyxor i all oändlighets olika slags mönster.
Näst intill allting kan anpassas till det bättre.
I slutändan är det alltid bäst att ha en mer vänlig attityd till sig själv
då ändå alla människor har sina fläckar, likaså solen.


Denna helg kommer jag nog främst försöka att unna mig själv lite tid.

Imorgon är det äntligen tid för att klippa mitt ack så långa hår hos frisören, älskvärt.
Sedan min tydligen ganska "obligatoriska" eftermiddag på ett av mina favoritfik
med ett av mina favoritsällskap, boken.

Och på söndag skall jag äntligen träffa min gamla vän S för att sitta på vårt stamfik,
där jag redan nu bestämt mig för att öva på kladdkaka~!

Får det nästan att låta som om jag bor och lever på fik, vilket i för sig inte alls stämmer.
Jag tar helt enkelt inte med hela mitt liv i bloggen, haha.
Men jag trivs dock i dessas omgivning då man kan sitta där
och betrakta alla slags mängder och typer av människor.
Olika slags människor på olika slags fik, vilket i sig är riktigt fyndigt då man unnar det en tanke.
Och på sätt och vis är det ju endast en god sak,
att jag äntligen tycks börja sammankoppla den självaste fik-upplevelsen
med mer positiva och varma ting, inte pest och pina i form av ångestupplevelser.

Kanske börjar ting lyfta upp sig när våren börjar låta sig slå ut i blom.
Lade märke till en kulle fylld med gulla blommor idag, vilken känns alldeles underbart~

På sätt och vis känner jag mig som en av de där affisherna
där kvinnan på bilden kavlar upp ärmen längs en knuten näve.
Eller, jag kan väl rättare sagt säga att jag vill då högarna med ting att göra är staplare, haha...
Men hur som helst, var det i alla fall det sista tillfället hos strategigruppen hos Aspergercenter för min del,
en sak att göra avklarad, samt avkryssad. Himmelsk känsla.

- Allting är inte lika viktigt som det andra,
en skall inte behöva vela över vilken glass att välja i över tio minuter
- lär in skillnaden mellan stora och små mål.
- Om utmattning utav intryck, förklara för den andre människan att det inte är på grund av den.
- Älta inte, utan våga chansa då det troligen ändå inte påverkar ens liv i längden.
... känns verkligen som att man är nere i grunden då jag tänker efter vad jag skrivit ned, men.


Hittills har jag dock klarat av de dagliga utmaningarna utan kompensation, bortsett från torsdagen~!

De dagliga övningarna hittills:
onsdag - ett paket med Pocky(choklad), samt två chokladpraliner
torsdag - Ben & Jerry's-glass på kvällen(Chocolate Macadamia)
fredag - fika på egen hand(mazarinbakelse, samt en sojalatte)
lördag - krusbärspaj med lite vaniljsås, samt en sojalatte
söndag - 100 gram pecantryffel
idag - fikat som erbjöd hos strategigruppen(en tunn skiva äppelkaka, två praliner)


Det känns på något vis som om mycket mer då man ser det uppradat efter vartannat.
Den allra strängaste ångesten tycks ha dämpat lite, män än litar jag inte på det.
Trots allt har det ju dessutom varit helg nu, tiden då jag tycker att det söta hör hemma,
samtidigt som det inte varit de allra mest laddade tingen.

Nu anländer tisdagen, följt av onsdag och torsdag.
I andra ord de värsta övningsdagarna av dem alla.
Enligt min behandlare skall det vara många som går behandlingen på ätstörningskliniken
som faktiskt övar varenda dag i veckan, så nu får jag bita ihop mina läppar.

Fredagen skall även den vara fika då jag ändå kommer befinna mig i stan efter min klipptid
då det på samma gång handlar om att få det hela att kännas som normalt.
Och någon dag har jag bestämt mig för att öva på kladdkaka!
Chokladdyrkare som jag är, fann jag den som bakverkens kejsare.
Dessa dagar blossar den upp min ångest då det inte finns något som helst bär inuti.
Fram med det tyngsta artilleriet, mot offensiven. Bära eller brista.

Mina möjliga hinder:
- Ångesten, understruken.
- Kompensationen som skulle följa ovanstående.
- Att stressen möjligtvis skulle överväldiga min mage.
- Faktumet att mitt halvårskort på stället där jag tränar min afropowerdans gått ut...
- Att jag ständigt låter mig fastnas vid att de omkring mig överlever på kaffe.

Äta kakan eller behålla den, ett typiskt uttryck som i sig endast yttrar faktumet.
Det verkar som min kropp och mage börjat ta emot lite stryk
åter igen fastän det praktiskt taget endast är början på de två veckornas dagliga utmaningar.
Hungerskänsla, borta. Mättnadskänsla, närvarande på det allra fulländande viset.
Får nog allt försöka använda mig av lite finare uttryck för att få det att låta lite optimistiskt.

Dagen i sig har i alla fall gått ut på en tripp till Fotografiska vid Slussen ekorrens(min) del.
Kände att jag behövde andas in lite kultur, och då det visade sig vara den sista veckan
med Andy Warhols utställning, "Lady Warhol", var det ett ganska självklart val.

Känns lite udda att säga det, men frisyrer som de svarta lockarna och åttiotalsruffset
framhävde verkligen hans mer något attraktiva sidor...
medan han i andra såg ut som någon med en dödlig sjukdom, haha.
Men då hade jag i alla fall fått någonting gjort, vilket jag längtat efter under en lång tid.


Efteråt vandrade vi i till mitt något av ett stammisfik,
där de även inte hade fått slut på sin krusbärspaj denna gång~!

Mitt nyckelord är att alltid öva på någonting som man tycker om,
eftersom att det då både förhoppningsvis går enklare under dessa tillfällen.
Dessutom skulle det också kännas en aning konstlat att "tvinga i sig"
sådant som inte ens faller en i smaken - det skall kännas som en fin del i vardagen.
Och vad som står högst på min lista är någonting emellan krusbärs-
och rabarberpaj med kanel, därefter ting med riktigt mörk choklad.

Fastän det varit så pass många övningar hittills i veckan, enligt min synvinkel,
vågade jag i alla fall ta lite av vaniljsåsen i glaset bredvid.
Det känns fortsatt för mycket att ha den tillsammans med pajbiten i skålen,
så jag ber alltid om att få den vid sidan av så att jag kan lägga till när jag vill.

Dock kom ljudnivån i lokalen än en gång i vägen för mig, och sänkte ned tillvaron.
Sitter jag mitt i en kafélokal, tycks mina reserver vara borta med vinden.
Det är under dessa tillfällen som min neuropsykiatriska diagnos önskas bort som mest.
Att jag längs den, hör vartenda ljud i lokalen, kan inte fokusera eller stänga ute ett enda sådant.
Får sitta där och känna av hur allting praktiskt taget pressas in i mitt huvud
som innehållet i en alldeles för liten väska. Det gör ont, praktiskt taget ont.


Innerst inne finns den oskyldiga önskan, att allting kan vänjas sig av.
Att allting kan lösas genom att man utsätter sig igenom smärta tills den dag ingenting känns av.

Det var molnigt när jag vaknade vid halv åtta på morgonen.
Men att det var lugnt hemma tycktes lugna ned det mesta.
Ännu en ledig fredag ifrån universitetet, vilket är en frid i sig.

Som jag bestämt mig för dagen innan, skulle jag denna dag öva på fika på egen hand igen.
Med en övning varenda dag från och med nu tills om två veckor,
tycktes det endast vara något naturligt att välja det fikat någon av de dagarna.
Det hade fungerat alla andra gånger hittills, så varför inte även detta tillfälle.

Dock satt den där ständiga påverkan kvar i min kropp
efter att ha övat en onsdag och torsdag i streck.
Fullkomligt fel, fullkomligt ut ur led kändes det som inombords. Magen med för den delen.
Att le och vandra med en rak och fin hållning fick jag tystsamt intala för mig själv.
Det var naturligt, borde vara naturligt att gå emot sina egna perspektiv så där...
borde vara naturligt att äta sådana ting,
fastän det strävar emot ens perspektiv vilka anses vara felaktiga av andra...
så varför kändes det som om någon stoppat in sin knoge och vred om min insida?

Innan jag vandrade till fiket hittade jag ett par fina vita basplagg på H&M,
mullbär och pecantryffel i Hötorgshallen för att läka mina sår någon kväll som övning,
samt vissa ting från Body Shop.
All fokus fick försökas att rikta mot andra, roligare ting, än mina tvångsinriktade bekymmer.
Som att prata glatt på utsidan med kvinnan i affären där jag köpte ett par
lyxigare chokladpraliner att öva på senare under veckan.


Men då jag väl stod där vid disken på mitt stamkafé tycktes jag redan konfrontera hinder.
Skulle jag välja en av deras kardemummabullar, vilka jag visste var goda,
eller prova på en troligen tillfällig bakelse med färska jordgubbar ovanpå,
vilken visade sig vara en mazarinkaka?
Då slog den där ångestdränkta velan till och lamslog mig på sitt eget vis,
att jag slutligen var tvungen att be hon i kassan om hennes åsikt. Det blev mazarinen.
Vilken i sig slog emot mitt ansikte momentet som jag betraktade dess storlek.

Plötsligt så sitter man där, och betraktar ett bakverk som om det bar vassa tänder.


Tar någonting emot, skall jag i varje fall trotsa dessa känslor och göra det ändå,
ty annars övervinner jag aldrig mina tvångskänslor.
För att inte säga att det knappast är som att lyfta ett löv nedifrån marken
- det är ett fulländat helvete!
För att inte säga under de moment som jag inte känner någon som helst hunger
- vilket är det värsta av allting! Då känns det som om jag skulle föräta mig.
På dessa ohälsosamma ting.
Långsamt, men säkert tycks jag gå isär... snälla upphör.

Kanske var det därför den där mazarinen tycktes tolkas som gift
då min hunger tycktes vara en mil utom räckhåll vid middagstiden.
Fatalt. Känner mig som en hemsk, skamfylld människa. Oförlåtlig.
Och samtidigt känner man sig som en med ett hjärta utav sten,
då man måste vända sig emot och slå ned sina egna känslor på det viset.
Sparka medan människan som ligger på marken egentligen är ens egen spegelbild.

... jag förstår inte.
Att den låten som började dra sig igång på mitt Spotify
just under detta moment som jag skriver nu,
skulle vara just den låt som påminner mig om en människa...
vilken jag egentligen helst av allt vill glömma, vilken jag mår dåligt av att tänka på.
Det är nästan som om... min spegelbild skulle komma bakifrån mig och hugga tillbaka.
Kanske är man en dålig människa trots allt.

Det är underligt,
på mindre än ett dygn tycks jag ha lärt känna en något förträngd sida av mig själv.
Och detta på grund av en sak som jag trodde skulle vara lagom enkelt.
Det var, det är inte alls lika enkelt att öva på ett förbjudet livsmedel per dag.
Det räckte hela vägen med att jag endast övade på choklad igår, på en onsdag.

Jag kunde redan innan lunchtid känna av en ständigt nervositet närvarande.
Då jag hoppat över mitt förmiddagsmål då jag skule vara tvungen
till att äta redan vid dryga elvatiden, och kände hungern kvar efter matlådan, kom paniken.
Över fyra timmar till nästa måltid, fortsatt hungrig, kände att min metabolism redan slukat
i sig all min resterande energi... att mina fötter tycktes förlora fästet.

Onsdag, den dag vilken vissa människor föredrar att kalla för lill-lördag.
Kanske är det lika bra det, då det ordet "förkortar" mellanrummet till den riktiga varianten,
kanske, då jag under detta moment sitter i en alldeles "harmonisk" ångest.
Idag var jag nämligen på samtal hos min behandlare för första gången på tre veckor.

Då jag den förra gången hörde henne nämna att det från och med nu skulle vara tre veckor
emellan varje tillfälle, kändes det som om det lika gärna kunde vara fem mil.
Inte samma sak som i början av behandlingen då min separationsångest skulle skrika,
utan mer som om jag ifrågasatte mitt sinne ifall jag ens var kapabel till att ta ansvar.
Och just därför denna stora lucka samtalen emellan.
Eftersom att allting nu hänger på mina egna beslut, de sista stegen måste jag själv ta framåt.
Dessutom är det bättre att glesa ut det hela innan man "knyter ihop säcken"
som min behandlare vardagligt brukar uttrycka det.

Man är inte ett barn längre. Man är vuxen, myndig.
Och ändå känns det innerst inne inte alltid som detsamma.


När hon frågade hur det hade gått med maten och utmanandet av tvången,
var det någonting som sveptes bort med vinden.
Hade jag fullkomligt glömt bort då så pass mycket kretsat mig omkring.
Även en dryg timme innan detta då jag vandrat runt en omvirvlande velan.
Diskussioner partier emellan, vilka alla tycks befinna sig inuti mitt huvud.
Vem säger att det endast finns en regering i riksdagen.

Men. Vi kom i alla fall fram till vissa saker och ting.

1. Fram till nästa gång vi ses, skall jag öva på ett "förbjudet" livsmedel varenda dag.
(exempelvis glass/ godis/ fika/ pizza/ mm.)
- tar någonting emot, skall jag göra det ändå, utan någon som helst tvekan.
En blir inte av med sina tvång förrän den kontrar dem rakt på.

... vilket i sig innebär blandade känslor för min del.
De är laddade, samtidigt som jag faktiskt tycker om smaken av en del.
Hur man än vrider på det, präglas jag utav rädslan av att "släppa taget",
"få dåliga vanor", "tappa all möjligt kontroll över mig själv".
På det viset känns det aningen som en frid att jag blir tillsagd att äta dem,
det är inte jag själv som bestämt det helt och hållet.
Och just nu... känns det som om hela min tillvaro kretsar kring faktumet
att jag ätit ett paket med Pocky-choklad, samt två chokladpraliner.
Säker på att det var dryga 100 gram(som förut), men inte fullkomligt klar på saken...
vilket helt vällt över sinnet på mig.
Tänk ifall det skulle vara 10 gram mer, vad att göra...?

Kalabalik tycks ha ett passande synonym ändå, onsdagschoklad.
Skulle lika gärna kunna vara en sådan där konstbild där en människa
skjuter sig i huvudet och ut kommer regnbågens alla färger på den andra sidan.

Det verkar som om jag fårlov att vara blind emot mina egna känslor,
för annars kommer jag endast att dras med av de vänliga tvångens lindran.
Hård kärlek, mån tro.
Vet inte, men den tycks ha ett helvetiskt beteende i alla fall.

Det kan gå på ett sådant kort moment,
hur allting plötsligt tycks fallera längs en bris i motvind.
Eller... i alla fall ord, handlingar utav människor,
vilka man inte ens vet om nog för att kunna tilltala med namn.
Just dessa dagar då molnen täckt hela himmelen ovanför en
tycks dess immunitet ligga ända nere i grunden.


fick jag lov att dra ett djupt andetag och bita ihop läpparna
efter att någon besk äldre kvinna uttryckt sig


då vi korsat vägar i trappan upp ifrån Medborgarplatsens tunnelbanestation.
Tonen gav mig en sådan inre vilja att yttra ordet "kärring", men inte.
Fastän det fortsatt återstod en stabil påverkan,
kunde jag ändå känna att det varit en god handling att intala mig
att felet i sig inte låg på min egen sida.

Ett litet steg i rätt riktning.
För ett år sedan hade jag smått inombords låtit mig själv förfalla av detsamma.
Fastän ens självkänsla kan vara bräcklig eller knappt vid livet i allmänhet,
får man inte glömma bort att även den allra minsta är värdig.
Fastän ett frö man sått i sin lilla kruka i fönstret inte tagit sig ovanför ytan,
får man lov att måttligt vattna och vänta tillsammans med tålamod.
En liten kärna växer inte upp till att bli ett omfamnande träd på en dag.


Skall man ta min helg i allmänhet, skulle jag väl finna mig själv rätt nöjd med den.
En fredag att vandra runt på Söder tillsammans med min mamma för en gångs skull,
öva på genuin pizza(alltså inte den som det rinner om) och sedan fika.
Två övningar på en dag, galant.


Samman med ett underbart soligt väder hittades och handlades det bland annat
en gammal skinnväska i den finaste rödbruna färgen och en
en vintageklänning i kaffetoner att kunna ha de kommande vårdagarna.
Det märks verkligen att jag är en såkallad "våreuforiker" eftersom att allting
tycks förlora sin tyngd det moment som solen träffar mina axlar.

 

Lördagen stod jag självfallet bland de första i kön till retromässan
där det också fanns saker och ting i min smak. Och folk på hugget.
Men, jag lyckades i alla fall hitta mig en skinpall att sitta på vid mitt staffli här hemma,
en fin pajform och en ockrafärgad ring med mera~!

Och slutligen idag har jag varit på det öppna huset hos yogastudion där jag har årskort,
tränat ashtangayoga och lyssnat på en dryga timmes astrologi...
vilket gav mig lite domedagsvisioner, haha... 2012-2015, inte roligt att se framför sig.
Men då har jag åtminstone provat på lite nymodigheter för att vara en aning optimistisk.

Att den där surtanten och att jag hamnade på fullkomligt fel plats i träningssalen
påverkade mitt sinne fullkomligt var i och för sig en pärs,
men av någon orsak så hjälpte det ännu en gång att sätta mig med en bok på ett fik.
Varför vet jag inte, men kanske är det på grund av att man sitter ned,
unnar sig(fastän det känns laddat), betraktar skrattande folk i omgivningen
och delvis lägger sin fokus på vad boken har att säga.
Vissa kanske föredrar böcker i form av berättelser och deckare,
medan jag känner mig som mest tillfreds med böcker som lär mig någonting
som till exempel Henrik Fexeus böcker om kroppsspåk och sällskap.
Då känns det som att man får nya insikter och gör någonting med tiden.

Förstår dock inte hur det skrivits in så mycket för morgondagen...
10-11 grupparbete, 11-13 universitet, 14-16 Aspergercenter,
18.30 möte för att träffa min nya "storasyster" på Tjejzonen...
jag kommer med all sannolikhet att återvända hem som ett lik imorgon. För mycket.
Fast allting har ju sin mening ändå, bättre att ha ting att göra än inga alls.

Optimism krävs det troligen för att klara av mängden av studier
som jag bör och måste få färdiggjorda under den närmaste tiden...
En dag i taget får en ta som sagt.
En dag leder till en annan sådan.

Strax efter att jag ätit dagens frukost och sedan satt mig ned vid datorn,
kunde jag höra mamma ropa nedifrån vardagsrummet.


Och på teveskärmen kunde man se hur vågor vällde ut över allting.
Utanför Tokyo, största och starkaste jordbävningen under modern tid.
På en och samma gång som mammas uttryck klart uttryckte ängslan,
kunde jag känna av att vattnet på sätt och vis steg mig själv över huvudet.
I synnerhet då de visade att den plats som drabbats värst utav den medföljande tsunamin
var Sendai, där vi bott den senaste tiden som jag var i Japan.


hördes hon yttra med en något återhållsam röst.


gick jag uppför trappan tillsammans med.
Samtidigt som stegen på sätt och vis tycktes verka allt tyngre ett efter ett annat.
Helvete... vad i hela världen händer...

Plötsligt slogs ytterdörren igen och man kunde tydligt höra
att det var pappas kliv som drog sig emot vardagsrummet.


Självklart. Självfallet att den människan skulle komma med de fullkomligt opassande uttrycken,
under de allra mest sällsamma tillfällena. Strö sporadiskt med salt över mina öppna sår.
Ville slå igen dörren, ville så gärna kasta ned något på honom.
Men istället fann jag mig själv sittandes framför nyhetskanalen.se på min dator
och betrakta allting direkt med mina ögon.
Just faktumet att han skrattat efter att ha använt de orden tycktes ha sugit ut all kraft ut ur mig.
Vad hade hänt med denna dag som skulle bli så bra?


Hur som helst var det i alla fall redan bestämt att jag och mamma
skulle ha en dag tillsammans på stan idag.
Även fast människor under ett och samma moment skulle dränkas
på en och samma plats som jag skulle anlända till under hösten.


följde min blick ut genom fönstret där molnen tyckts ha spruckit upp.
Kunde inte glömma orden, kunde inte täcka för skrattet ekandes inuti mina öron.


Blicken höll sig utanför fönstret.

Det har sackats efter lite, det erkänner jag.
Har känt av en ständigt närvarande trötthet och igår låg jag ensam hemma
och kved på vardagsrumssoffan utav ren, helvetisk kramp i magen.
En syrvass köksknivs egg pressad emot nedanför revbenen.
Jag kunde se  att det tog emot för mamma att åka till jobbet och lämna
någon ensam hemma kvar vars kinder var täckta utav smärtetårar.


Ett visserligen trevligt sätt att strö lite salt i mitt sår, haha.
Men jag får ta det som en utmaning och en utsikt i sig,
bryta lite av det där "sista dagens i ens liv"-tankesättet
som varit lite väl för mycket av en vardagshörna för min del.
Att man kan känna av rädslan för att prova på nya ting,
i rädslan för att det inte skall göra någonting gott, smaka gott alls jämfört det gamla alternativet.

Det handlar inte om att jag stoppar i mig en Marabou var dag exakt,
den slags chokladen tycks inte ens existera i mitt liv...
utan mer att efter att ha haft en frukt och två rutor 70% Lindt som kvällsmål
på mitt förut bestämda schema, har det hamnat som i en bekvämlighetssits.
Att veta vad att ha att vänta sig, att det inte är stort storleksmässigt...
längs i självfallet den medvetna tanken på en hög antioxidanthalt.

Alla har vi som människor någonting som vi gärna behåller för bekvämlighetens skull.
Vissa är de som tar en dusch för att vakna upp på morgonen,
andra att de alltid skall vara på plats en halvtimma innan.
... medan jag finner ro i två rutor mörk choklad och kjolar
(då jeans utan ansträngning framkallar ångest i mitt lilla sinne).


Men för att falla tillbaka till ämnet, får jag verkligen inte tappa taget.
Det tillåter jag inte mig själv till att göra.
För tidigt för något sådant i den riktningen.
Det är mars, utav ett års tolv månader - endast början än så länge.

Och mindre än en månad tills jag når upp till åldern som 21 den fjärde april.
Har inte ens unnat en medveten tanke på vad att önska mig.
Den senaste födelsedagen i fjol minns jag bara hur jag var smått melankolisk.
Det är en alldeles säregen känsla att se hur folket omkring en uppskattar
dagen mer än personen i sin ära själv.
Precis som dagen jag tog min student, tillbaka till skolan ledig från ätstörningskliniken.
Varför log de människorna så mycket, varför verkade de så pass lyckliga.
Det får väl återstå att se hur den kommande kommer att bli.

Även fastän jag blir äldre, så tror jag nog att jag kommer kunna klara av att le denna gång.


Ytterligare mål från och med nästa måndag
- att börja teckna och måla igen på riktigt
(för att hitta tillbaka till mig själv)
- att lära mig själv att sätta upp håret på fler, fina sätt
(uppåt för självförtroendet)
- att ta promenader i vårsolen och yoga mer
(för att må bättre i själen)
- att söka, söka, söka, söka efter fler sommarjobb
(mindre tyngd på mina axlar)
- att sikta på minst 2 timmars studier var dag
(bättre att ta bit för bit i taget istället för att svälja hela kakan)

Den av alla starkaste orsaken till att jag aldrig ens funderat på att flytta min säng
bort ifrån fönstret här hemma är faktumet att öppnar jag ögonen och blickar bakåt,
ser jag ett djupt, klart himlavalv. Eller åtminstone gjorde jag det idag.
Det är de morgnarna som man helt enkelt vill gå upp och sträcka på sina armar.
Då, känner man av att sinneslagen står rätt till.
Och det märks att det smittar av sig på omgivningen en omkring.

Med ett självfallet uns av ångest på grund av att inte studietimmarna nådde upp till mina krav,
åkte jag in till stan tillsammans med min äldre syster(som kom hem igår)
för att titta på "Black Swan" tillsammans på bio.
Och innan dess en kopp varm choklad med kanelbulle på xoko
eftersom att hon propagerat för det stället under den senaste tiden.
En återstående utmaning av veckans fyra, så varför inte.
Enda minuset att påpeka var att vi kanske hade en dryga halvtimme på oss
innan vi ännu en gång skulle vandra iväg.

Med mitt nyttighetstänk, fick det bli en mörk "xoko" för min del med systern tog en blandad.
En aning beskhet, men är det äkta kakao så hör det till det hela.
Fint upplagt med porslinet iallafall.
Och kanelbullen var troligen den bästa jag haft på ett fik hittills i mitt liv, tror jag...

... vilket jag kan lägga till som en extra utmaning från och med nu.
Från och med denna dag, skall jag var och varenda dag finna någonting positivt
att säga om mina laddade livsmedel och utmaningar.
Positiva ting. Någonting som inte "existerade" under den tiden jag precis påbörjat behandlingen.
Ohälsosamma ting, onyttiga... inte fick man väl "tycka om" dem ändå?
Vad jag har lärt mig lite bit för bit...
är att det finns dessa ting som är nyttiga för kroppen, och de som är nyttiga för själen.
Både kropp och själ bör få må bra då man ändå är en mänsklig varelse med känslor.

Filmen i min mening var i alla fall... hmm, tvetydig. Inte negativt menat, men.
Skall vi ta Lilja 4-ever exempelvis, så var den en riktigt bra film, samtidigt hemsk.
Rekommenderar någon en tragisk film till andra människor, eller inte mån tro?

Jag fann tycke för filmen, min syster med(som dansat sedan hon var liten).
Och det trots att vissa scener kändes väldigt, väldigt svåra att se.
Djup och något diffus, som en labyrint att hitta sin väg igenom för att se ljuset.
Men trots det, ändå väldigt vacker. Fullkomligt enligt ordet "smaksak"~

En vecka över, med både sina svackor och medvindar.
En kommande vecka med studier efter studier,
men ändå torr asfalt med borttinad snö vilket är detsamma
som ren lycka för en människa som älskar våren över allt.

Hoppas att det fina vädret håller sig~

Som en vanlig tidig universitetsdag, uppstigning dryga 05:40.
Men ju fler tillfällen man rest sig upp på det klockslaget, desto mer vana blir det.
All fokus på att göra min favoritfrukost då det äntligen handlats hem fryst mango i kuber,
min allra definitiva favorit när det kommer till frukt att stoppa i frukostskålen.
Blir inte frukosten en god start på morgonen, blir inte det resterande dygnet en god fortsättning.
Låt det snöa kanel som om snö över min hemgjorda kanelmüsli,
så har vi en smått lycklig flicka vid bordet.

Eftersom att jag alltid känner hungerskänsla när jag stiger upp
och ingenting annat hittills tagits in under dagen,
så är det också den minst ångestfyllda måltiden på dagen.
Då, om tiden finns, kan man dessutom göra den så pass fin som möjligt.
På det viset framhävs det att ett unnande inte behöver ha att göra med ohälsosamma ting.


Fast jag kunde sedan känna att mitt sinne vacklade något efter att veckans sista lektion
och då jag inte fann kläder i min definitiva smak inne i stan ändå.
Ibland känner man helt enkelt att riktningen går nedåt,
som att molnen på himmelen skulle attraheras mot varandra.
Självfallet, de var ju konkret sätt korsande varandra då det regnade...
kanske var det en kombination av dem båda två.


Men jag ett trick som jag funnit på en annan dag fungerade.
Det handlade endast om att dra fram min mobil och sätta på en synnerlig låt
och lyssna på den tills en bit av tyngden lyfts ifrån mitt sinne och axlar.
Varför, eftersom att jag lyssnat på den om och om igen när min sinneslag varit upp bland molnen.
Och längs detta påminns min kropp av de nostalgiska känslorna.
Så jag antar att detta skulle vara en positiv sida utav min säregna minnesförmåga trots allt.

Det blev samma fik som sist jag skulle öva på egen hand. Tillsammans med min bok.
På sätt och vid är det en trygghet att välja samma plats för övning
då det känns som om omgivningen känns familjär fastän människorna i den är nya.
Huvudsaken är att fokusera på boken samtidigt,
så att inte all fokus riktas mot fikat självt, eller vad människorna omkring en valt för något.
De skall vara statister, inte huvudrollsinnehavarna inuti huvudet på en.

Vad det blev för någon övning idag, var den obligatoriska sojalatten och en croissant.
Stor croissant för att understryka, men därmed en acceptabel övning.
Storleken bör inte den heller inneha huvudrollen, utan att smaken faller en i tycke.

Annars blev det av en liten motvind i form av att min vän S som jag skulle umgås med imorgon
inte hunnit göra i ordning sin lägenhet ännu och därmed inte kunde ses.
Men i slutändan löstes det då jag hörde av mig till min syster
och bokade biljetter för att se "Black Swan" på söndag och umgås tillsammans.
Det var en sådan skön känsla när det väl blivit bokat då det var jag som
tog det första steget från första början,
att det mesta går att få fungera så länge som man ger ett försök eller flera.

Saker och ting kommer inte serverade på silverfat i livet,
så varför inte resa sig upp på sina två fötter och hämta det själv.

När en dörr stängs, öppnas en annan.
När ett år vänds om, öppnas vyerna upp av att ha ett förbi.

En sak som bara kom på min tanke igår, var att jag känner av separationsångest.
Över sådant som skett innan, och även det som ännu inte rört sig vid.
Och det gjorde klart för sig, då alla gick upp tidigt imorse
för att gratulera familjens hund som fyllde 10 år idag.
Tio år. Om ett år merparten av mitt liv, ifall han fortfarande är vid livet då.
Medan jag kunde se mina föräldrars leende då pappa gav honom hans
födelsetårta(bestående av leverpastej-smörgåsar med tio stycken prinskorvsljus),
kunde jag också känna en något kväljande känsla inuti min mage.
Älskar tiden med honom hittills, och kommer att göra detsamma med tiden som kommer.

När det kommer till maten gör jag mitt bästa än så länge.
All min makt till att inte är vad som leder till att min mage får krampattacker
så att jag varken kan gå eller stå rakt samtidigt på grund av den vedervärdiga smärtan.
Det är nästan lite kusligt...
att då jag normalt skall känna av att kroppen förbrukat all energi under förmiddagen,
endast kan känna som om jag ätit en tallrik för mycket, alltför stark mättnadskänsla.
Och för var gång som detta sker, möts jag av den inre ifrågasättningen om att


Får helt enkelt sitta och abstrakt vifta bort tankarna med mina händer.
För var gång som jag funderar på vilka dagar jag skall öva de fyra utmaningarna per vecka,
blir det som en vana att de alla hamnar emot slutet av veckan.
Varför? Därför att sinne säger det, bränner fast det i ett slags pappersark med budord.
Dödssynder. Tabubelagda ting, vilka inte skall nämnas verbalt.
Allt som hamnar mitt i, blir i lika med att hugga av ett rep på mitten.


Men imorgon har jag iallafall bestämt mig för att öva med att fika ensam igen~!
Lägger de in en extra lektion på min egentligen lediga veckodag,
så måste man göra någonting för att bota den något
spartanska smärtan av att behöva ställa klockan på 05:40.
Strosa runt i klädaffärer med hopp om att alla sportlovslediga barn
inte valt just denna dag till att översvämma stan...

och sedan förhoppningsvis nöjd och glad unna mig lite tid till att titta på "Maou"
med min absolut definitiva japan Satoshi Ohno i huvudrollen.
Med tidernas sångröst, som dessutom fick pris för bästa manliga huvudroll
i serien skäms jag inte alls över att respektera honom till fullo~