pigment

Under dagens allra första lektion började tycktes min mobil börja ringa konstant mot min vilja
samman med något nummer, vilket jag inte kände igen. Sedan anlände ett sms.

En sida av mig ville slå ned pannan i bordet. En annan dra en alldeles djup suck.
I andra ord en vecka till med övningar dagligen vilket det var sagt tills nästa samtalstillfälle.
Min mage uttryckte inte en något euforisk lättsamhet. Den uttryckte en svidande omfamning.
Att de flesta omkring mig handlat en liten kaffe(förmodligen)
medan jag handlat en mellanstor latte  till mitt förmiddagsmål inför den utbredda dagen
tycktes dra och slita blygsamt på sinnet. Yttrade orden "mycket", "mer".


Åt en tredjedel av bananen, drack inte upp hela latten vilken jag fått pengar för ifrån mamma.
Vad jag än skulle ha tagit mig till, hade det ändå inte varit fulländat.
Istället var jag en som ödslade värdefulla pengar. Pengar, som en kunnat använda till bättre ting.
Istället betraktade jag mig själv som en syndare då den svidande magen
tycktes uttrycka exakt samma känsla som en mätt sådan.

Därför kändes det halvt som ett slag i bakhuvudet momentet jag läste sms:et.
Eftersom att jag kände mig som en smutsig människa,
precis som förr så fort jag kom i kontakt med någonting antingen ohälsosamt eller e-ämnen.
Exakt samma känsla under min heltid på kliniken då jag vandrade, snurrade runt omkring i cirklar
bakom den stängda dörren till det uppvärmda vilorummet samman med en sprickande själ
medan Beiruts låt "Elephant Gun" strömmade igenom mina öron.
Ingen mark under fötterna. Endast ett ensamt, ekande vaakum...


Men mitt i allting satt jag väl mitt under konversationslektionen.
Då vi väl kom till den grammatiska termen "にする" sade lärarinnan åt oss på
sitt eget språk att vi skulle teckna av grannarna och ändra något på ansiktet.
Sedan förklara med de grammatiska uttrycken.

Alla såg sig omkring något överraskade, jag vände mig direkt till min granne.
Tuschpennan lät sig leva sitt eget liv, samtidigt som ögonen tycktes ha vaknat upp.
Titt som tätt betraktade de dessutom omgivningen där alla gjorde exakt samma sak.
För en gångs skull kändes det som om jag log inombords.
Och då alla skulle visa upp sin verk och förklara dem på japanska,
skrattade jag som om det inte fanns någon tyngd.

Då det väl var min tur verkade det som om komplimanger kom från olika riktningar.
Den andre grannen yttrade att det var orättvist med ett leende.
Och samtidigt var detta någonting som jag fullkomligt låst ute under en så pass lång tid.
Att teckna, uttrycka mig själv genom visuella medel.

Kanske är detta någonting... som jag behöver för att hitta tillbaka till mig själv.
Kanske är det just det jag behöver... för att uttrycka det som rinner inombords
utan att låta det gå ut över maten och spegelbilden.