pigment

Jag har lagt märke till en sak nu när jag övat varenda dag under en tid.
Att inuti mitt huvud tycks tankesättet om att man inte kan äta tårtan
och behålla den på en och samma gång regera och styra.
Min vana att ta någon ruta av mörk choklad slussas åt sidan utav faktumet
att jag redan äter av sådant som anses ohälsosamt från min sida dagligen.

Att jag längtar efter någonting, samtidigt som jag "äter för mycket" av annat.
Mitt sinne skulle lika gärna skulle kunna härstamma från medeltiden istället för nutid.
Att en inte får åtrå, inte får känna lust efter någonting.
"Det är en synd." "Du skall och kommer att hamna i helvetet."


Idag träffade jag i alla fall min vän Alexandra för att sätta oss ned på ett fik tillsammans.
Denna gång på det välkända kaféet Vurma på Kungsholmen.
Ett mysigt ställe att sitta på ifall man(vilket jag dessvärre inte) kan stänga ute ljudet.
Men att latten serverades i ett sådant där typiskt sjuttiotalsglas värmde lite~

Får man tycka att någonting är gott och njutfyllt, då man samtidigt är medveten om att det är "fel"?
Ju fler dagarna med kontinuerliga övningar radas i ett led,
desto mer tycks jag börja tveka på mig själv och ge mig själv skuld.
En inre person tycks yttra ting som att jag inte kan skilja på rätt och fel.


... fast det kan samtidigt lika gärna kretsa kring stressen
vilken cirkulerar faktumet att jag skall fylla hela 21 år på måndagen.
Vilket. Är. Alldeles. Mycket för mitt huvud att hantera.
Vad jag skall slussa över och skylla ångesten på kan jag inte sätta punkten på.

Allt jag vet är att jag inte vill bli äldre, att jag inte känner mig redo för att vända på ännu ett nummer.
Känslan och tankarna verkar de alla uttrycka att jag inte har rättigheten till det.
Har inte upplevt, har inte gjort nog med ting för att bli äldre. Får inte bli bitter.
Men hur det än låter sig vridas och vändas får inte jag skylla på mig själv.

Att jag blev sjuk, skulle ha varit död vid den här tidspunkten
ifall jag inte sökt hjälp själv kan inte hjälpas eller förnekas.
Får vända om det och försöka betrakta den positiva sidan och betona att jag lever.
Att jag eftersom att depression, självsvält och helvete tagit över min tillvaro och frånvaro,
fått ta emot och se igenom perspektivet av att saker och ting kan bli bättre.
Ingen kan föreställa sig känslan av helvetets lågor förrän handen stoppats in i dem.
Därfår får jag inte tillåta mig själv att endast lägga märke till besvikelser.