Att stå med fötterna på marken

Imorgon kommer jag att åka ned till Lund som avslutning av mitt lov.
Känner att jag verkligen ser fram emot det då det kommer vara så mycket som pågår där,
samtidigt som en liten självtvekan tycks komma mina vägar förbi.

I fjol när jag åkte dit under sommaren kretsade ångesten omkring min hela närvaro
då det för det mesta skulle ätas ute, och dessutom inte av hemlagad mat.
Just faktumet att inte vara medveten om vad som stoppades in i munnen bestod av.
Inför detta tillfälle har jag vuxit mig starkare och fått mer fäste med fötterna på marken,
samtidigt som mina utmaningar i sig kommer stå högre upp än sist.

Min bror som arbetar under vardagarna kommer sitta i sitt labb under hela dagarna,
vilket gör att de första två dygnen i större delen kommer att handla om självständighet.
Ingen kommer sitta vid sidan om samman med yttrandet om att jag lämnar för mycket på tallriken.
Varenda lunch kommer att intas på egen hand, ute. Sitta på fik var dag, äta glass.

Fast på en och samma gång är det troligen detta som jag behöver som allra mest utav.
Att vandra omkring på endast mina egna fötter och fatta egna beslut.
Betrakta hur människorna, de andra studenterna omkring mig ter sig. Hur de äter.
Ingen säger åt mig, jag lyssnar till mitt hjärta och känsla.
Det är nog det viktigaste av allting. Att lyssna och höra.
Skall jag åka till Japan i höst måste trots allt det fungera mest av allt.

Så plötsligt har man så mycket att göra.
Att packa en resväska, skriva på japanska till en japan via msn... laga mat...
samman tillsammans med studier och gud vet vad.
Men att ha mycket att göra är ändå en god sak i sig.
Ty då vet man att livet rör på sig, vilket det inte gjorde alls innan.
Och känslan av att endast kunna stirra upp mot taket är ingenting en vill tillbaka till. Aldrig.

Man vill packa ned i sin väska och hinna med ett och samma tåg som de andra.
Inte stå ensam och kvarlämnad på perrongen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0