Händerna framför ens ögon

Helgen i sig har varit något av ett litet bakslag för min del.
För varenda måltid, varenda mellanmål, löd som huvudräkning inuti mitt huvud.
Allting kändes för mycket, allting kändes som överstigande.
Allt eftersom att vi hade bokat och hämtat ut biljetter till chokladfestivalen på söndagen.

Jag fick inte gå upp. Jag fick verkligen inte gå upp i vikt. Ingen risk.
För var dag som gick sedan vi bestämt dag och allting,
kunde jag känna och se hur mindre mängd jag skulle ta av allting.
Vartenda ting skulle ses som något av en fara.

Och det är så negativt, att det ens kunde få falla bakåt på det viset.
Hur den där känslan av minskad mat och mindre övermätt mage,
skulle trigga igång en sådan härlig emotion inuti bröst och huvud på mig.
Jag var ingen rökare, ingen snusare, definitivt ingen som tog droger
- och ändå kunde någonting svämma upp över och ovanför mitt huvud.

Det egentligen så själviskt och elakt.
En rökare kan fimpa, snusaren slänga dosan i närmaste papperskorg,
så länge som de har vilja och motivation till det.
Allt medan den som finner sitt "drogande" i mat, samtidigt inte kan sluta äta.
Istället väcker den enskilda visionen av mat ibland sådana starka känslor.
Viljan att kasta tallriken mot väggen, den vacklande gränsen till gråt
längs en genomträngande känsla av svaghet och rädsla.



Det går inte att hålla för de båda ögonen,
ty då ser du inget alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0